Home Sweet Home

Trots att inga limosiner var inblandade var vår hemresa klart godkänd. Vi ägnade hela måndagen till städning och packning och delade in våra ägodelar i olika kategorier, skapade vårt egna klädesmästerskap där olika klädesplagg möttes i dueller och fick "förtjäna" sin plats i resväskan. Ingen har nog vägt så mycket för och nackdelar med sina plagg som vi. Vi hade 20 kilo (+ 10kg handbagage) att jobba med. Vi gav bort ca 10 kg kläder till välgörenhet, slängde saker uppskattandes till minst 5 kg, fyllde resväskorna till bristningsgränsen och resten klädde vi på oss. Resväskorna hamnade på klart godkända 19.2 respektive 19.3 kg (spontan applåd) och vi såg ut som om vi slukat varsin buffel. Eller försökt smuggla med Big Ben under vinterjackorna. Tjocka med andra ord.

Flygresan gick för en gångs skull snabbt och smidigt och när vi landat rusade vi ut ur planet och kysste läpparna blodiga på den svenska asfalten. Det var inget hejdundrande välkomnande vi fick, ingen röd matta som rullades ut eller orkester som spelade "The Boys Are Back In Town" men en glad Anders som väntade vid limousinen, förlåt, Forden.

Väl hemma i det Odqvistiska residentet kokades det genast bryggkaffe och lästes svenska dagsblad. Vi gjorde förvånade utrop åt att Ljungsarps gårdar ska visas upp i ny bok och att Unos Djur i Bredared serverade både hembakat bröd och våfflor.

Nu försöker vi vänja oss vid att bussarna är blå och inte röda, att man säger tack istället för please och att man kan gå från den ena änden av Borås till den andra på tjugo minuter jämfört med Oxford Street som tog trettio minuter att åka genom med buss. Vi irriterar oss på den svenska mentaliteten (ölförbud i parker och på kommunala badplatser, är ni helt dumma i huvudet eller?!), att det bara är 23 grader och inte 28 som i London, att Borås är så litet och att Björn Skifs toppar musiklistorna...

Men om ni skulle fråga hur det känns att vara hemma så svarar vi ur djupet av våra blågula hjärtan:
Så. Jävla. Skönt.