England och jag är ovänner

Idag råder begravningsstämning i huset. Det är saknad av diverse hjärtevänner, vanliga vänner, släkt, matlagning samt en del köksredskap.

Idag skulle jag ge vad som helst för att återuppleva perioden i mitt liv då moderskapet, efter att ha fått en wokpanna i present, lagade wok 5 dagar i veckan. Detta var även en period då jag hade grova misstankar om att hon älskade sin wokpanna så mycket att hon sov med den i sängen... (Någonting hon varken har bekräftad eller dementerat)

Just idag känns allt lite fel. Fel väder, fel gasspis, fel metersystem, fel helvetesdusch, fel vattenkranar som tvingar en att välja iskallt eller skållhett (något som gör mig så arg att jag inom en snar framtid kommer att tillägna denna idioti ett helt blogginlägg)

Jag hoppas att vår plan till kurering (all form av fet och film) hjälper. Men med risk för att jag ändå gör någonting överilat vill jag passa på att varna samtliga läsare: om jag inom 24 timmar knackar på just din dörr med en abnormt stor väska i handen och ber att få komma in, skicka då för guds skull tillbaka mig! Detta är ett allvarligt tillstånd av tillfällig sinnesförvirring.

(detta gäller även om ni skulle hitta Rebecca i ett hörn någonstans)

Söndagsmorgon

Helgen har varit bra. Vi har släpat med den besökande fröken Palmgren runt hela Londons transportsystem. Strosat på marknaderna i Camden, fönstershoppat på Oxford Street, haft massa tjejsnack och till och med varit på en brittisk hemmafest (mer om den i ett senare inlägg).
Idag är det frosserifest i det Nordinska-Odqvistiska hemmet. Vi ska äta chips och svulla chokladkulor så det står härliga till. Middagen blir pasta med krämig sås och massa bacon. Allt detta ska avnjutas ihop med filmer som vi fyndade på HMV.

Nu: Nutellamackor och te.

Carro hjärta Sängen likamed Sant

Denna morgon låg jag (som utlovat) kvar och dåsade i våningssängen med en ringande huvudvärk som enda sällskap. Jag väntade på ett livstecken från vår kära vän Josefin, som ska vara vår plus one denna helg. När hon, två timmar efter landning, fortfarande inte hade hört av sig slängde jag iväg följande sms: Du är i England nu hoppas jag! (en ytterst befogad "förfrågan" när det gäller denna förvirrade unga dam)

En stund senare släpade jag mig likt en drogad gorilla ner till Marylebone station för att möta upp henne. Jag trodde aldrig att jag skulle vandra ner för Londons gator iklädd urtvättade mysbyxor, årgång 2002. Dock var alternativet mina rosa pyjamasbyxor med apor på, så klädvalet kändes hyfsat självklart. Även om det i ett mycket svagt ögonblick kändes som en bra idé att strunta i byxor helt, för att "spara energi"..

Carolinè vs Oasis

Efter en natt fylld av snörvlande och hostande kravlade jag mig ur sängen likt en stenad blåval. Min näsa rann och min röst verkade tillhöra en kedjerökande 70åring. Jag var förkyld. Väldigt förkyld.

Trots att min första instinkt var att genast dyka tillbaka ner bland våra otvättade lakan och bunkra upp med en årsförbrukning av choklad, tog jag mig samman och gjorde någonting så vuxet som gick till jobbet. Redan på bussen dit förstod jag förståss att detta var en idiot-idé och att ingenting gott någonsin skulle komma ur detta vansinnespåhitt.

Klockan 12.00 kom jag till jobbet. Klockan 13.54 kastade jag in handuken. Trodde jag.

Enligt min ringa mening borde jag blivit välkomnad med både glass och minst en rolig hatt av min chef bara för att uppmärksamma mitt tappra försök. Men nej nej. Icke detta. Jag blev med ett stort leende (från min chefs sida) nekad att sluta tidigare och fick i samma andetag ett 8-pack ibuprofen tryckt i näven. Eh, tack?

Fem timmar och sex ibuprofen senare frågade min chef om jag ville gå hem.
Jag motstod min instinkt att slå något hårt och tungt i huvudet på henne och tackade mycket väluppfostrat JA till denna förfrågan. Snällt att du frågade.

Klockan sju imorgonbitti skall jag höra av mig till jobbet och berätta om jag kommer eller inte. Någon som har ett förslag till ett mer finstilt: "I HELVETE HELLER" ?

Språköra

Efter tre veckor här på ön känner vi verkligen hur vi har utvecklats språkligt och vårt ordförråd har minst tredubblats.


Konversation mellan mig och en kollega

Oasistjej: I looove your coat!
Jag: Oh, thank you! It's a bit cold though.. (kappan är trekvartsärmad)
Oasistjej: You should wear it with long gloves!
Jag: Men I do!

Great minds think alike

Telefonkonversation mellan mig och Carro.

Jag *blixtsnabbt* : Hej, det är jag, snabb fråga bara, ska jag köpa med mig fet* eller inte?
C *lika blixtsnabbt*: Jag har redan köpt tre Twix, klarar vi oss på det?
Jag: Vi kör på det.
C: Okej, ses snart.
Jag: Japp, hej då.

Det är skönt att bo med någon som tänker likadant.

*fet; fetet, subst. Produkt med högt energiinnehåll i form av socker och fett, oftast använt på fredag, lördag eller söndagskvällar. Eller vilken annan dag som helst. Används ofta i termer som "belöning", "unna sig" och/eller "vi är värda detta".

She works hard for the money

Jag var ledig idag efter att ha jobbat 30 timmar i helgen (har ju fått jobb på Oxford Streets motsvarighet till Hot Top i Borås!)
Hur tillbringade jag då min lediga dag? Sippade jag Starbuckskaffe och läste glassiga tidningar? Tog jag en shoppingrunda? Klunkade öl på puben? Gick en promenad i Hyde Park?

Nej. Jag gick runt i mysbyxor hela dagen med håret i nerknarkad Britney Spears-tofs och tvättade två maskiner tvätt, dammsög, skurade golvet, dammtorkade och hade maten klar när den hårt arbetande maken (Carro) kom hem.

Vuxenpoäng eller vaaaaad? Highfive på den.

Nu: Dricka te som Carro snott från hotellet och ett avsnitt av How I Met Your Mother.

Note to self

Tro aldrig för en sekund att du har bemästrat Duschen från Helvetet.

Låt dig inte luras av dess utmärkta värme, i mer än 5 minuter.

Och tro för guds skull inte att du kan få tillbaka värmen medan du står mitt i duschen.

Detta kommer att bita dig i rumpan. Direkt.

Det finns mycket vi inte berättar för dig Bloggen

Som att Rebecca har fått jobb i en klädbutik med övervägande gräsliga kläder (ormskinnskorsett, någon? inte?) samt att jag har varit i Glasgow över helgen (för att träffa la familia).

Rebecca får själv förtälja om sin helg, men jag tycker definitivt att jag gick plus på min:

hotell is the shit

Hjälp mig!

Jag har en jobbintervju imorgon, på Paperchase. Tänk er ett större och lite mer classy Gallerix så vet ni vad jag snackar om. De säljer alltifrån färgglada krya-på-dig-kort till kontorsmaterial, läckra brevpapper och gåspennor. Typ.

Jag fick ett mail om tid och plats för intervjun. Tiden är halv tre. Helt okej (gott om tid att svepa en eller fyra koppar kaffe innan). Platsen är Chiswick Park. Inte okej. (Det ligger borta i zon 3, alltså en evighet härifrån).

I mailet står det också att det är en gruppintervju, och att det därför kommer bli en "ice breaker" och aktiviteter baserade på team work och samarbete. Än så länge inga problem, jag funkar finfint ihop med andra människor om jag fått i mig en skvätt kaffe. Men. Jag ska ta med en sak hemifrån som "reflekterar min personlighet". Här står det still.

Jag vänder mig till er, kära bloggläsare. Vad ska jag ta med mig?

P.S. Givetvis måste saken ifråga göra ett bra intryck, inte skämma ut mig, vara både rolig och inspirerande, visa att jag är kreativ och nytänkande, göra så att jag sticker ut från de övriga sökande och gärna skapa ett intresse för mig som person inför min förhoppningsvis framtida arbetsgivare. Japp. Det fixar ni åt mig va?

Ja, vi lever.
Nej, vi har inte supit upp vår reskassa.
Ja, vi har alla kroppsdelar i behåll.
Nej, vi har inte ätit ordentligt.
Och ja farmor, vi har klarat oss undan pidofiler.

Parteeey!

Det har varit lite dåligt med äventyr i den här bloggen...

Det blir det ändring på ikväll, ska strax möta upp Carro på Oxford Circus för en öl eller två och sedan ska vi vidare till en bar i Soho för ett födelsedagsfirande.

Häng med!

Och V6-kaninen vred sig i sin grav...

Vår tandkräm försvann i lördagsmorse. Trots att jag genomsökte badrummet som om det vore en brottsplats ur CSI Miami, så var tandkrämen spårlöst borta. Varje dag hade den tronat på sin plats på handfatet och nu, borta. Inte ens lämnat efter sig en svag doft av eukalyptus.
Jag letade efter min älskade tub. Snodde några klickar från Kiko's tandkräm när det var dags för tandborstning. När sökandet gick in på tredje dagen och jag var nära på att ge upp, visade det sig att Kiko hade städat och därmed ställt in tandkrämen i badrumsskåpet, som listigt gömde sig bakom toalettspegeln. Där återfann jag också en annan saknad hygienartikel...

Jag: Carro, jag hittade tandkrämen!
Carro: Mm, va? Jaha, så bra...
Jag: Jag hittade din tandborste också! Den fanns också i badrumsskåpet!
Carro: Jaha, så det var där den var.
Jag: Du menar alltså att du gått runt i tre dagar utan att ens funderat på att borsta tänderna?
Carro:.... ja?

Det är en sån dag idag...

På Jerome Crescent händer det grejer

Här hemma har det gått och blivit rena rama Paradise Hotel. Hela morgonen har det skvallrats (från Kikos sida) och förvånade utrop har ekat mot väggarna (från vår sida). Det hela är mycket komplicerat så försök att hänga med:

Fulvia har haft hemma två killar. Den ena har sovit över men den andra är här på middag stup i kvarten. Middagskillen berättar om resor han och Fulvia har gjort och daskar henne kärleksfullt på rumpan då och då. Sova-överkillen, ja han... sover över. Nu visar det sig i alla fall att Middagskillen är exet! (Det är här ska ni dra efter andan) Och Fulvia har inte berättat för exet om den nya killen! (Här har ni redan ramlat av stolen)

Vi väntar med spänning på fortsättningen och lovar att hålla er underrättade!

Pizza 1£

Efter timmar utan mat tog vi en snabbkik på Sainsbury's (typ ica). Att gå runt i en matbutik på tom mage är ungefär lika intelligent som att ta ett dopp i Amazonfloden iklädd en köttpyjamas... Korgen fylldes på rekordtid med pasta, sås, 6 pack chips, kitkat och en nedsatt dvd. När vi sedan upptäckte att deras hembakta pizzor var nedsatta visste vår lycka inga gränser.

I köket hemma mötte vi Fulvia (bor i rummet under oss). Fulvia gör egna recept, bakar avancerade chokladkakor och gör sin egen spenat. Det var inte uppskattat av Rebecca att jag glatt hojtade att vi hade fyndat nedsatt pizza på Sainsbury's. Och av Fulvias ansiktsuttryck att döma var även hon föga imponerad...

Lördagsmorgon

Sippar kaffe. Läser nyheterna, Alexander Mcqueens självmord toppar rubrikerna. Lirar Aerosmith och Led Zep på högsta volym (som man absolut inte får göra när Carro är hemma.)

Väntar på att någon vettig arbetsgivare ska höra av sig och säga "Men du är ju alldeles perfekt för det här! När kan du börja?". Känns som att jag lagt ut hundra krokar, men fortfarande inget napp.

Men, det har bara gått två veckor. Hoppet är absolut inte borta. Fast det skulle ju inte skada med några peppande kommentarer här nere i kommentarsfältet. Bara så ni vet.

Nu: Fika med gammal klasskompis. MYS!

Veckans Babe!

Det är fredag och dags för Veckans Babe!


Veckans Babe är en man som får oss att vilja hoppa i en Armanikostym, svepa en whiskey och spela laserdome. Med sina briljanta, rappa och roliga kommentarer (och tro mig, vi kan citera dem alla) så toppar givetvis Barney Stinson vår lista över babes. Han är en av huvudkaraktärerna i amerikanska sitcomserien "How I Met Your Mother" och möjligtvis det bästa som hänt TV sedan Ross från "Vänner" blekte tänderna en nyans för mycket. Alltid välklädd, alltid awesome och alltid med en raggningsreplik i kavajärmen, så är han vår räddning när dagen tar slut och vi inte har någon lust att gå till puben.


Barney Stinson for president, är allt vi har att säga.





"Think of me as Yoda. Only instead of being little and green, I wear suits and I'm awesome. I'm your bro. I'm Broda."


"When I get sick, I just stop being sick and go back to be awesome instead. True story."

På bussen hem från stan

Rebecca: Kiko berättade att han hade sett ett tjejslagsmål på gatan.
Jag: Jaha?
Rebecca: Då berättade jag att du knuffade en tjej när du var fjorton.
Jag: Du sa vad?
Rebecca: Men jag förklarade att du har ett ganska hett temperament!

Åh.
Men då så.
Så lugnande.
Precis vad man vill att ens hyresvärd ska veta.

Bless you

Jag misstänker starkt att de har lite problem med kommunikationen på jobbet då jag blir informerad om att special-inbjudna gäster ska komma på "VIP-night". En kvart innan gästerna kommer. Av dörrvakten.

Behind Enemy Lines

Rapport från Nordin. Klockan är 23:10 engelsk tid.

Position: Är förpassad till sovloftet.

Carro, lika brutal som en fångvaktare från Guantanamo Bay, sitter och skypar med pojkvän och det är på ren nåder som jag ens får vara kvar i rummet. Jag är fastkedjad och tvingad att bära hörlurar med volymen på max för att inte "tjuvlyssna" (baah, som om jag skulle göra det...) Minsta fis från mitt håll kan uppfattas som störande och jag kommer förvisas till köket.

Håller än så länge låg profil.

Over and out.

Dinner at Gyllene Måsen

Ivriga att efterleva den lyxiga livsstil som förespråkas på Harrods, letade vi oss om fram till en av Londons populäraste restauranger, Gyllene Måsen. Vi fick ett bra bord på övervåningen, med utsikt över Oxford Street. Vi valde från den exklusiva lunchmenyn och fick maten snabbt serverad av den kunniga hovmästaren. Till förrätt smakade vi av gyllengula pommes chateau med en lätt anstrykning av salt. Till varmrätt serverades det rostat bröd strösslat med sesamfrön och en välstekt nötfärsbiff på en kudde av fromage de cheddar. Allt detta avnjöts med varsitt glas vitt.

Gyllene Måsen rekommenderas varmt och är definitivt ett ställe vi kommer att gå till igen.

Harrods

Idag klev vi in genom glasdörrarna till exklusiva varuhuset Harrods. Dörrvakten granskade oss noggrant och för ett tag trodde jag han skulle komma fram och säga att mina sneakers var för smutsiga och Carros lugg var för okammad för att ens få vistas på Harrod's vaktmästares toalett längst ner i källaren. Men vi klarade oss och tillbringade någon timma med att vandra runt med gapande munnar och uppspärrade ögon. Aldrig hade vi sett prislappar med åttasiffriga belopp. (Och vi snackar pund). Aldrig hade vi varit så rädda att råka slå ner någonting med armbågen (typ lampan, smyckad med dyrbart glas och Swarovski-kristaller som av någon anledning ska stå mitt i gången till hissarna). Aldrig hade vi varit så försiktiga när vi tassade över parkettgolvet på möbelavdelningen. Och aldrig hade vi blivit så förvånade som när vi steg in på husdjursavdelningen Pet Kingdom. Det fanns allt för mattes och husses små älsklingar. Från cupcakes till kaniner och popcorn till valpar, till rosa himmelssängar till chihuahuas och läderfåtöljer till lilla kissemissen. Värst var nog ändå klädavdelningen. Där kunde de små vovvarna välja Halloweenoutfit. Vad sägs om att vara utklädd till ballerina, brandman eller häxa?

Men det jag tyckte var det bästa (värsta?) var nog ändå den speciella, alkoholfria hundölen. Klart vovvarna ska ha ett sixpack bärs till matchen på lördag.

Regent street

På darrande ben, och fullt övertygad om att min engelska är så bristfällig att jag helt missuppfattade managern i telefonen, smyger jag in genom dörrarna på Oasis. Jag tassar fram till en tjej vid kassan och närmast viskar fram: "Hi, I'm Caroline." Ingen reaktion. "I'm going to start work here today...?" Tjejen ser otroligt uttråkad ut och tittar en aning skeptiskt på mig. (FUCK, jag har hört fel!!) En flyktplan börjar ta form i huvudet på mig och jag lokaliserar snabbt en nödutgång.
Den uttråkade tjejen sträcker sig efter telefonen och slår, om möjligt ännu mer uttråkad, ett nummer. Efter några hummanden och nickanden lägger hon på. "You can choose an uniform and then I'll show you where to leave your things."

Tydligen är jag nu en "Sales Adviser" på Oasis.

Huset från Helvetet?

Jag har precis försökt ge mig i kast med Duschen från Helvetet. Min utstuderade plan var mycket enkel: det fanns ingen plan. Mitt senaste försök till att tvätta bort tunnelbanedammet gick väl för att uttrycka sig milt käpprätt åt helvete. Summan av kardemumman är att jag först frös sönder minst en tå och sedan skållade bort, gissningsvis, ett lager hud...

För att åter komma till saken, gjorde jag alltså ett nytt försök idag.

Kalla kårar kröp längs ryggraden när jag med darrande händer började vrida på vattnet. Plötsligt står jag och vrider på måfå, likt ett kassaskåp med en kod jag ska knäcka. Lite åt höger med den ena... Lite mer åt vänster med den andra... Nej mycket åt vänster med båda! Och så plötsligt händer det. Plötsligt är det normal temperatur (eller normal och normal, men alla tår är kvar och mina älskade hudceller sitter där de ska). Jag kan knappt tro det. Jag har bemästrat Duschen från Helvetet!

Lyckan varar i 2 minuter.

Ei saa peittää

Det här med att element ej får övertäckas...

Känner att vi tar rätt lätt på det, va?

Välkomna

Det har kommit till vår kännedom att vår blogg blivit en stor snackis bland alla 40-plussare (och ganska mycket uppåt). Inte riktigt vad vi hade i åtanke när vi började skriva.
Det finns de som går in var tionde minut för att kolla om vi har uppdaterat, det finns de som har bloggen som sin startsida. Vi har till och med blivit informerade om en viss person som printar ut alla inlägg och sätter in dem i en pärm. Hur mycket vi än skulle kunna driva med detta, ignorerar vi denna impuls och hälsar alla välkomna hit.

(Det ska dock tilläggas, att vi inte under några som helst omständigheter kommer att börja censurera bara för att ni tror att ni "har koll" på oss.)

Nu: Frukost.
Sen: Marknad.
Ikväll: Kanske en öl. Kanske fler.

När du hör den här signalen är det dags att vända blad...

Det var bara en tidsfråga... Vi var på väg ut för att ta oss en öl (eller tre). Vi larmade och tydligen gick något fel. Fruktansvärt fel. Tjugo sekunders promenad senare hör vi en ljudsignal som får oss att misstänka ett flyganfall. En millesekund från att inta skyddsposition slår det Rebecca att det kanske möjligtvis skulle kunna vara vårt larm...? Tveksamma börjar vi närma oss huset i Skalmantakt. "Det är inte vårt larm. Det är inte vårt larm" upprepar vi som ett mantra. När vi äntligen tagit oss fram till huset ser vi en enorm blå lampa a'la polisbil blinka hysteriskt ovanför ytterdörren och ljudsignalen är ungefär lika diskret som Hultfredsfestivalen i ett bibliotek. Vi väntar oss att Internationella Insatsstyrkan skall omringa oss vilken sekund som helst och vi kan nästan förnimma ljudet av polishelikoptrar. Carro lyckas få upp nycklarna ur väskan och rusar in, medan Rebecca spanar frenetiskt efter schäferhundarna. Tänk dig flyglarmets ljudstyrka gånger 3 i din hall och du vet ungefär vad vi snackar om. Tillslut lyckas Carro stänga av larmet. Detta hade faktiskt nästan varit okej om det inte vore för att larmet är direktkopplat till Kikos mobiltelefon. Kiko är i Italien hos sin döende far och vi lovade att "ta hand om huset åt honom"...

Maskinen från Helvetet

Hallelujahmoment

Nu kan ni vara lugna igen gott folk. Vi har nämligen... wait for it... here it comes... nearly there... ätit bacon!!

Veckans Babe!

Det är fredag och som alla (nu) vet är det är dags för Veckans Babe!

Veckans babe spelar i den äldre ligan men har genom alla år ändå alltid lyckats behålla sin brittiska charm. Med sina blå ögon, nervösa gester och torra humor kommer han för alltid ha en plats på vår lista över babes. Han är den gänglige, ironiska killen som slänger ur sig ett "shit" eller "bollocks" då och då. Vi undrar när DVD-boxen ska komma som innehåller alla hans essentiella klassiker (Fyra Bröllop & En Begravning, Notting Hill, Bridget Jones Dagbok, Mickey Blue Eyes...) Men det är upptäckten av hur bäst hans sånginsats i "Music and Lyrics" är, som gör att PoP goes our hearts...

Veckans babe är Hugh Grant!

Hugh Grant – PoP! Goes My Heart

I vårt lilla dubbelrum går denna fantastiska musikproduktion varm, ackompanjerat av ett och annat spontant synthsolo (och nej, det spelar ingen roll att man är mitt i ett samtal med sin pojkvän på andra sidan nordsjön, måste man så måste man!)

A place where dreams come true

Kampen för att hitta jobb fortsätter. Idag har vi varit lite överallt med våra stora leenden, våra CV:n i högsta hugg och med den urvattnade repliken "Do you look for extra staff?". Vi har strosat runt på St James Wood High Street (en old-fashioned brittisk gata med mysiga caféer och pubar, precis i närheten av Regents Park). Det blev ett kort stopp på Oxford Street, för att dammsuga sortimentet på Primark. Kan säga att det kändes som ett lite mer uppdaterat Ullared. Vi fyndade i alla fall en body lotion som utlovar mjuk och kramvänlig hud.

Vi var precis på väg att kasta oss på bussen till Camden då en annan butik fångade vårt intresse. Tillsammans med alla andra fyraåringar skuttade vi glatt in till färgglada The Disney Store som säljer alltifrån Askungens glassko till teskedar med Nalle Puh. Likt barn på julafton sprang vi runt och kramade alla gosedjur, mimade diskret med till Aladdinfilmen som rullade på storbildsskärmen, och önskade att prinsessklänningarna fanns i vuxenstorlek (i alla fall så önskade Carro det). Vi hyste enorm respekt för personalen, övertygade om att de visste allt som är värt att veta om Disney's magiska värld. Vi funderade på att köpa en teservis med Musse Pigg-motiv då det slog oss att detta är Carolinè och Rebecca, 19 respektive 20 år. Dags att vakna upp, lägga tillbaka teservisen och vandra tillbaka ut i den grå vuxenvärlden.

ute och letar jobb

Och i himlen gick änglarna ner i spagat

Efter att ännu en gång ha lyckats bemästra Dödsfällan (betvivlar starkt att en stege nästan ska luta inåt) stapplade vi nöjda ner till köket. På frukostmenyn stod fullkornsbröd, billigaste möjliga smör, en bit skinka samt riktigt, riktigt vidrigt pulverkaffe. Jag öppnar dörren till det minimala kylskåpet och finner till min stora förvåning följande:

chokladmojs

Hade Kiko själv legat på vår (annars jävligt tomma) hylla inslagen i plastfolié hade vi nog blivit mindre förvånade. I denna stund av bottenlös lycka tror jag både jag och Rebecca undrade hur sjutton den mannen kan vara singel?

Molto bene

Efter fyra dagars konstant soppätande välkomnade vi Kiko's förfrågan om middag med öppna armar. (Vid det här laget hade det gått så långt att om paret Hitler bjudit oss på middag, hade vi inte varit sena att tacka ja..) Fram dukades den ena rätten efter den andra, ackomanjerat av imponerade "Ooooh" och "Aaaah" från mig och Becca. Det serverades pasta med tomatgegga (redan här var vi mätta och nöjda), filé av okänd sort med baconröra samt chokladsörja med jordgubbar! Inspirerade av denna festmåltid planerar jag och Becca att laga något riktigt gott till helgen! Kanske ska vi slå på stort och ha bröd till soppan?

Shopping!

Vi har stått emot. Tro mig. Vi har satt hänglås på våra plånböcker. Knytit taggtråd runt våra VISA kort. Låtit varenda ynka penny gå till mat och nödvändig shopping såsom lakan, tvättmedel och diskborstar.

Vi har stått emot.

Vi har låtit fingarna löpa längs med halsbanden på Urban Outfitters, dreglat över de fantastiska second hand klänningarna på Spitalfields Market, trånat efter sidenrosetter på Beyond Retro, klämt på handväskor i den enorma Topshopbutiken på Oxford Street och suckat över tunna festklänningar på Dorothy Perkins.

Vi har stått emot. Men idag gick det inte längre.

Till slut föll vi för frestelsen inne på älskade gamla H&M.

Det gäller ju att följa tallriksmodellen

Mailkonversation mellan en utflugen dotter och en orolig mamma:

Rebecca: Idag är det tredje dagen vi äter soppa!

Mamma: Ni måste ju se till att äta ordentligt, det vet ni ju!

Rebecca: Det är klart - vi varierar ju sopporna.

Så här ser förresten vårt skafferi ut för tillfället:

Bloggen flyttar in!

Vi lämnade Bison bar&dining en aning vemodiga (hur kunde vi lämna ett vandrarhem med en tavla föreställandes en enorm bisonoxe ovanför bardisken??) Svärande och Johan Glans-röda i ansiktet släpade vi våra 25 kilos väskor genom Londons tunnelbanesystem, rörande överens om att lägga en månadslön på att hyra en flyttfirma nästa gång.

Numera är vår vistelseort Marylebone (mar-lee-bone). För att citera vår minimala guidebok: "ett av Londons mest eftertraktade bostadsområden" Sug på den ni! (Viktoriansk balkong, här kommer vi!)

Vi bor i ett dubbelrum på övervåningen i ett trevåningshus. Vi har redan gjort oss hemmastadda, bland annat satt upp lite foton och lappar på en anslagstavla som vi egenhändigt byggt av en kartongskiva. Hyresvärden är en italiensk man vid namn Kiko, en mycket renlig ungkarl som redan har pekat ut var strykjärn, dammsugare, diskhandskar och dammtrasor finns. (Vi som trodde vi skulle slippa städningen när vi flyttade hemifrån..) Husets larmsystem är en krångligare variant av något som måste blivit uppfunnet under tidigt 40tal och att tro att man kan undkomma det är som att tro att man kan bryta sig ur Alcatraz obemärkt..

.

Did you hear the news today?

Stela i kropparna och trötta i sinnet stapplade vi ner till vandrarhemmets frukostbuffé ("Jag har inte sett såhär vitt bröd sen jag var tio!", gastade Carro). På TV:n rullade brittiska Sky news som rapporterade om jordbävningen, Grammy vinnarna, ett brittiskt par som kidnappats och.... Prins Harry som föll av sin häst under en semesterresa till Karibien. Han hade inga skador utan hade helt enkelt bara ramlat och direkt klivit upp på hästryggen igen. Men ändå anordnades det värsta presskonferensen i stil med Clinton/Lewinskyaffären.

Vi bara undrar: Vad fan hände med prins Carl Philip?

Bloggen recenserar

Beige/grå spagettiröra med tonfisk, creme fraîche och lök: ätbart