Idag

...var det meningen att jag skulle få saker gjorda.

Jag började dagen lagom hurtigt. Rullade ur sängen innan 10-snåret och begav mig bort till Tesco för krisinhandling (typ bröd, tandkräm, vin - ni vet sånt viktigt). På vägen inhandlades det 1 kg tomater och lite avokado på vår lokala marknad. Det var 200 mörkhyade prutande tanter och jag.

Men så fort jag kom hem och klev innanför dörren var det som om all energi sögs ur mig. Jag gick in i produktivitetsväggen (ja, det är ett ord. Lite som Pippis "spunk" fast mer användbart). Plötsligt kändes sängen så otroligt inbjudande. Hade den verkligen så mjuka lakan igår? Brukade kudden verkligen vara så där perfekt fluffig? Nä, var väl det jag trodde!

Där bakom skymtar man en vit påse innehållandes vår tvätt. 10 timmar senare ligger den kvar på exakt samma ställe. Jag hittade inte tvättmedlet. Jag lovar.

Dagens outfit: Mysbrallor årgång -02, systerskapets stickade tröja samt en basker för att dölja min "frisyr". Lite Waldo/Papphammar.

Jo förresten! Jag byggde en marmeladpyramid också! Riktigt tungt.

Ibland älskar jag mitt jobb!

En kvinna kommer fram till mig och förklarar att hon har lagt undan en klänning.
- Under what name? undrar jag.
- Kamel, svarar kvinnan.
Uppenbarligen har jag hört fel.
- Sorry...? säger jag med darrande röst.
- Kamel! säger kvinnan med skärpa i rösten.

Lyckligtvis hänger vi undanlagda kläder i provrummet, så jag lyckas pipa fram ett I'll be right back och dyker frustandes in i provrummet. Där hänger mycket riktigt en klänning under namnet K-A-M-E-L. Professionell som jag är går jag ut med klänningen till kvinnan, för att sen tvinga min chef att ge mig en rast så jag kan lägga mig på golvet i omklädningsrummet och kvida av skratt.


Härromdagen lade jag förresten undan en klänning under namnet Pope (påve). Som sagt, ibland älskar jag mitt jobb.

/c

Min födelsedag del 2: Firandet med Sambon

Fick nästan en örfil av Sambon för att jag endast hade lagt ut bilder från mitt födelsedagsfirande med farmor och faderskapet. Det var nämligen så att jag hade turen att fira min 20års dag två dagar i rad. Så här kommer bilder från Min födelsedag - del 2!

Paket?! Till mig?

Nä..?

Jo, klart fan!

Fint paket och goda tilltugg

I paketet låg världens sötaste cupcakes!

(Det syns inte, men de glittrar. Lite som Edward i Twilight sådär)

Jag fick även en fin antecklingsbok och Marina and the Diamonds skiva!

Världens finaste lilla Sambo!

Min födelsedag i bilder

Pepp?

Farmor

Glatt faderskap

Båttur på Themsen

Greenwich

Greenwich park

Nollmeridianen

(sånt man tydligen lärde sig i skolan)

St James park

St James park

En elefant glömmer aldrig

St James park

St James park

Födelsedagsmiddag

Dagens upptäckt:

När Kiko nyser låter han som en blandning mellan en uppspelt Fred Flinta och en arg Kalle Anka. Höll på att ramla omkull i ren förskräckelse alldeles nyss av ett: YAGAHOOOO!

Jag är lite rädd.



/c

Jaha

...då var man ett år äldre.

Men för er som hade förhoppningar om att jag skulle ta tag i mig själv och växa upp kan jag ju bara säga: HÄÄÄÄHÄ, forgät it! (funderade på att lägga in ordet "bajs" också för att verkligen understryka hur omogen jag tänker fortsätta att vara, men till och med jag förstod att det inte fyllde mycket funktion)

Orkar inte riktigt kommentera mitt åldrande så mycket mer. Hade en fin dag med fina presenter (satt som en lycklig treåring och rev upp pappret så att stackars farmor fick ducka för att inte få en armbåge i huvudet eller paketsnöre i håret). Jag får väl passa på att tacka för alla fina hälsningar och gratulationer (minst 3 vuxenpoäng, suck, det går utför redan). Nu ska jag återgå till min a-fil och sen ska jag slåss med 11-åringar om de främre platserna i bussen. Det kommer att bli en fin dag.

Dum, dummare

Inne på Totally Swedish-butiken i Marylebone.
Rebecca står vid kassan som är fylld till bredden med allt från zoo-tablettaskar till gratulationskort. Hon tittar extra noga på korten och plockar fundersamt upp ett Morsdag-kort.

Becca: Carro... Har vi missat den här... Eh.. Ehh.. Mammas dag..?
Jag: Nä... Den är väl i maj..?

Svensk mat i mitt hjärta.

Jag har just varit inne på TotallySwedish.com, hemsidan till en butik här i Marylebone som säljer endast svensk mat. Efter att ha sett bilder av både a-fil, lätt creme fraîche med smak av franska örter, djungelvrål, pågenlimpa, marabou (frukt&mandel OCH daim!), plockgodis, ja till och med vinet Varm&Kall fick jag ta en paus. För att torka glädjetårarna.

/c

Glömde ju att berätta om...

Helgen då La Familia Nordin var här!

Det var en mycket händelserik helg och vi hann med att sörpla afternoon tea med scones i Harrods förgyllda och rosendoftande tesalong, strosa längs Kings Road, få mamma och mormor att spendera pengar i min butik, få världens sämsta service på ett café där servitrisen prioriterade sugrör före bestick och inte visste skillnaden på lasagne med grönsaker och lasagne med köttfärs, dricka Starbuckskaffe, se mormor nalla med sig marmelad och Nutella till mig från hotellfrukosten, äta grillad kyckling på Nandos, kolla på musikalen Hair där skådespelarna till vår förvåning ställde sig helnäck i slutet på första akten, äta musslor i en belgisk ölkällare och fönstershoppa längs Bond Street.

Helgens sämsta: Familjen låter mig stå ensam i kylan utanför Gielgud Theatre i en halvtimme. De smsar inte, de ringer inte och de dyker upp fem minuter innan Hair börjar.

Helgens bästa: I väntan på att få beställa drinkar i en cocktailbar i Covent Garden tycker pappa att det är en bra idé att stoppa upp två gigantiska sockerbitar under överläppen så han ser ut som en malplacerad hare. När bartendern får syn på detta och börjar skratta blir han barnsligt nöjd och utropar "HAHA! Got you!". På sin 50-årsdag, gott folk. Jag tror jag i det ögonblicket förstod lite varför jag är som jag är.

Onödigt vetande

Igår berättade Kiko för mig att jag nästan ligger på toppen av min fysiska hälsa. Tydligen är man som mest vältränad vid 21 års ålder. Sen går det bara nedför. Vad skönt. Att jag är så otroligt vältränad alltså. Har ju ingenting att oroa mig för.

/c

En uppdatering vore kanske på sin plats.

1. Från och med nästa vecka är jag ledig på fredagar, vilket inte bara betyder att jag får en långhelg utan också att jag kommer vara fattig som en kyrkråtta men rik på tid som en svensk Hollywoodfru. Tummen upp på det.
   
   


2. Nästa helg flyttar jag och Sambon. En trappa ner. Fulvia ska flytta och vi tar över hennes rum som är minst en halv skrubb större och har dam dam daaa balkong! Den kanske inte är i viktoriansk stil (eller vad vet jag, har varken sett den eller rummet ordentligt. Känns tryggt) men jag är nästan säker på att en hel människa får plats på den (dock även detta osäkert. Borde kanske kollas upp, det känns ändå som en ganska viktig detalj.) Två tummar upp på det. En tumme för nytt större rum och en tumme för att vi äntligen får laga dålig mat ifred utan Fulvias dömmande blickar och odiskreta fnysningar.

fint väder är det också.

/c

Lägesrapport från Krypinet

Min Carro är tillbaka. Lite blek om kinderna, lite rufsig i håret och lite sluddrig i talet. Lite "skadat gods" ungefär. Men ändå, det är min Carro och jag ska ta hand om henne.

Dagen har tillbringats på svenska cafét Fika på Brick Lane. Med samtalsämnen för flera år framåt har vi suttit och kacklat över några koppar kaffe. Precis som det ska vara.

Det sjukaste har just inträffat.

För några veckor sedan blev jag inkallad till cheferna på Oasis som berättade att någon från huvudkontoret hade sett mig i butiken och tyckte att jag såg amaaazing ut och ville ta kort på min stil för ett reportage eller liknande. Det hela var mycket förvirrat och jag stod mest som en idiot och nickade medan alla tjoade och frågade: aren't you excited!?

Veckor gick och varje eftermiddag lovade min chef att imorgon, imorgon tar vi minsann korten! I en veckas tid gick jag upp lite tidigare och fixade mitt hår lite extra. För säkerhetsskull. Efter en vecka tröttnade jag. Struntade i att fixa håret och sminkade mig på bussen. När jag kliver in genom dörrarna på Oasis meddelar min kära chef att idag, idag tar vi de jävla korten (eventuellt mina ord).

Efter jobbet fick jag tillsammans med vår Visual Manager Lee (såå gay) och en av cheferna gå runt i butiken och välja ut kläder som jag tyckte var snygga och som var "jag". I ärlighetens namn tycker det mesta är ganska fult, men det kunde jag inte precis säga. Det gick bra tills Alyce plockade upp en rosa prickig jerseyklänning med den mest osmickarde figuren sen Catwomans kostym.
Alyce: How about this?
Jag: GOD NO!
Upptäcker samma sekund att Alyce har på sig en likadan klänning i blått.
Jag: But it looks amazing on you!


Tillslut har jag i alla fall lyckats skrapa ihop sju outfits som jag inte hatar och klättrar in i ett provrum. Jag känner mig olustig och ful och orkar inte ens posera. En av tjejerna som jobbar i butiken tycker att jag ska hålla handen i sidan. Jag blänger på henne och undrar vilken planet hon är ifrån. Jag är inte precis någon Kate Moss, deal with it.


När jag (av någon outgrundlig anledning) gick in på Oasis hemsida idag och ramlade in på deras blogg finner jag följande. Hakan slog i golvet.

Förutom det faktum att de har "citerat" mig (för när skulle jag någonsin säga "the shoes look amazing with everything!!! A must have!!!" utan ironi?) så har jag världens plattaste frisyr, ser lika rolig ut som en trött förskolelärare och de har klippt bilderna som en 5åring. Läs det hela med en nypa salt. Snälla.

Och för att ännu en gång understryka, det är alltså inte jag som har sagt exempelvis "Contemporary every day outfit - easy to wear and is on trend!!!" om en outfit.

Inte okej, Kiko, inte okej.

En oduschad och mycket trött Rebecca kommer hem efter en superstressig dag på jobbet. Spenderar man dagarna med att le och vara lika trevlig som Lasse Berghagen på sitt allra bästa humör så vill man bara smyga in i köket i långkalsonger och poppa popcorn utan att behöva säga så mycket som ett ord.

Men nä. Fyrtio italienare tar upp varenda kvadratcentimeter av köket och gormar och skrattar och stojar och man måste givetvis stå där i sin oduschade glans och skaka hand och le och vara social, något jag gärna undviker på hemmaplan.

Nä Kiko. Bygg ett jävla vardagsrum.

Kiko frågade mig om jag saknade Carro.
Både ja och nej.

Det är ingen hemma som lejonvrålar när jag har saltat/pepprat maten för mycket. Det är ingen som gnäller över att jag kör Led Zeppelin I, II, II i rad. Det är inte heller någon som sprider ut innehållet i sin handväska över hela golvet och mumlar något om en iPodsladd som hon sedan hittar bakom TV:n.

Och jo, sängen är skön att ha för sig själv.

Men de rosa apbrallorna ligger sorgligt oanvända i ett hörn. Doften av Garnier hårspray som tidigare präglade vårt Krypin har försvunnit. Sportmüslin står orörd i skafferiet. Det är liksom något som fattas.

Snart vill jag att Sambon kommer hem. För jag vill kramas och prata svenska.

/becca

I'll be back

Efter snart en vecka i Borås längtar jag tillbaka hem till London. Ungefär alla jag har pratat med tycker att jag borde stanna hemma (i Borås alltså, gud vad förvirrande) eftersom jag råkar vara den första nittonåringen på minst ett sekel som lyckas bli utbränd av att leva loppan. Men sanningen är att jag inte är redo att resa hem till Sverige. Jag längtar tillbaka till mina falska och smått hysteriska chefer på Oasis, min och Beccas delade loftsäng där man kan hitta allt från orientalisk mat till internetbankdosor, våra usla försök att skapa någonting som kan klassas som ätbart till kvällsmat, mina gräsliga pyjamasbyxor med apor på som jag bär så ofta att de snart kan stå upp av sig själva och att varje morgon brottas med halvfeta brittiska ungar om vem som ska få sitta längst fram på översta våningen i dubbeldäckaren (där man kan låtsas att man kör bussen).

Fast missförstå mig inte. Jag kommer sakna Borås. Fast mest Sverige. Kanske ändrar jag mig nästa vecka och kommer hem igen. Det är inte helt omöjligt. Här finns ju trots allt Marabou Kokos.

min svenska älskade säng

nämen

Herregud, insåg precis att jag inte pratat svenska på två dagar.

/becca

Stora djungeltrumman, röksignaler och SOS!

Jag har gjort en ganska sensationell upptäckt. För den med känsliga nerver (till exempel jag själv) skulle jag föreslå att du slår dig ner på ett bekvämt ställe eller eventuellt håller i dig när jag berättar att... Marabou Kokos har gjort comeback! Som rulle i Limited Edition. Så släng allt du har i händerna och glöm allt du har inplanerat och bege dig till närmsta Ica NU!

Over and out!

/c

All by myself

Helt plötsligt har Henrik, Kent och Carro lämnat Krypinet. Mamma, pappa, mormor och lillebror lämnade staden i eftermiddags. Kiko är spårlöst borta. Fulvia har flyttat ut.

När jag satt på bussen såg jag att till och med dinosaurierna på Oxford Street har monterats ned.

Är det ingen som vill vara här längre eller?

Ett ord:

Diskmaskin.

Borås dag 1

Jag har kommit fram till att jag kommer att vara odräglig att umgås med under min korta vistelse i Borås. Jag kommer vara en sån där vidrig typ som jämför allt med sitt "nya liv" och alla hatar i smyg. Försökte gnälla av mig lite för mig själv på flyget hit och övade på att inte spotta ur mig alla mina tankar likt en vulkan med Tourettes syndrom men ärligt talat, det går sådär...

Men även om det finns tusen saker jag skulle vilka förändra med den här staden finns här en himlans massa fina saker också. Som La familia, vännerna, mellanmjölk (utan så mycket koncerveringsmedel att den kommer hålla sig fräsh och frisk längre än mig), bryggkaffe, tidningar som rapporterar om saker utanför landets gränser, bilar som stannar för rött ljus, marabou-choklad, filmjölk, diskborstar, daimglass och massor av andra saker som jag har glömt nu för jag är så förvirrad och trött och glad och en massa andra positiva adjektiv.

Kvällen bjuder på tjejkväll med världens finaste och mest saknade vänner. Jag vill bara ta allt fint och packa ner i min minimala resväska och ta med tillbaka till London!

Tror jag ska gå och lägga mig på köksgolvet nu och bara njuta. Med en chokladkaka i ena handen och min nya blå diskborste i den andra.

/c

When I get sick, I just stop being sick and go back to be awesome instead. True story.

Jag har varit lika närvarande på den här bloggen som Yasmine var på idrottslektionerna hela gymnasietiden. Men anledningen är enkel: Jag har varit sjuk.

Det började med rinnande näsa i stil med Niagarafallet och vad som kändes som någon kilat fast ett rakblad mellan stämbanden på mig. Addera några grader på kroppstemperaturen, några niotimmarsarbetsdagar, ett par utegångskvällar med tequila och jag var bara skuggan av mitt forna jag.

Jag stapplade till jobbet på lördagen med mörka ringar under ögonen (har ni försökt att sova i ett litet Krypin med tre andra personer?) och fick höra att "idag kan du minsann inte vara sjuk för en av tjejerna är hemma med tandvärk!". Kommentar överflödig. Till råga på allt kom en av cheferna från Huvudkontoret in i butiken för att kolla hur affärerna gick. Hon tittade på mig, där jag stod och mumlade fram ett hest hej, och frågade sedan butikschefen vem i helvete som hade snott en neanderthalare från British Museum och placerat vid kassan. Hon skickade hem mig på studs.

Nu har jag missbrukat medecin från Boots, B-vitaminer, Berocca, kaffe och en hejdlöst massa vatten och läget kan beskrivas som stabilt. Och det är tur det, för idag kommer La Familia med Don Nordin i spetsen hit! Äntligen ska jag få krama om allihopa!

/ becca

Cherry Blossom

Medan pöjkarna är ute och härjar på stan ligger jag och Sambon och tuggar på Maltesers och förundras över hur exalterade 11-åringar kan bli över att plocka ap-bajs och träffa Måns Zelmerlöv (veckans tv-tips: Wild Kids!) Äkta London Style.

Helgen har varit händelserik och bilder kommer att publiceras inom en snar framtid. Henke har nämligen, till skillnad från oss, en riktig kamera. Som tar bilder där man faktiskt kan se hur saker ser ut.

Vi skulle kunna visa bilder av hur Krypinet ser ut just nu. Men för att förhindra eventuella hjärnblödningar och hjärtattacker (medelåldern för läsarna på denna blogg är ändå cirka 50) tror jag vi skippar det. Här får ni lite fina bilder på hur vår uteplats ser ut just nu. Och Kent på den. Känns säkrare så.

/c

Förstör aldrig ett vinnande koncept

Efter jobbet mötte jag upp Kent och Henke på the National Gallery. (Jag var måttligt imponerad förra gången och inte en mikrognutta mer den här gången). Efter Kulturkallsupen hoppade vi in på Tesco för att inhandla lite gottigheter. Ett av mina levnadsbudord är (efter #1 det är aldrig försent att uppfylla sina drömmar, #2 fånga dagen och #3 glass) varför förstöra ett vinnande koncept. Och det har fan varit av en anledning!

Där stod jag i Tesco och valde mellan mina favoriter Cheese&Onion eller ett nytt okänt ostchips. Efter att haft ett mindre möte med mig själv och i sista sekund hindrat mig själv från att fråga i kassan efter papper och penna för att gör en för&emot-lista gjorde jag tillslut mitt val. De. Nya. Ostchipsen.

Har jag gjort rätt val eller har jag inte... Mitt hjärta dunkade så min tröja fladdrade.Med darrande fingrar öppnade jag påsen och tittade försiktigt ner i påsen. Där ligger... Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej! K-E-X!!

Hade jag inte haft en back-up plan; ett litet paket smarties, hade jag fallit ner på knä mitt på Trafalgar Square, sträckt upp näven mot skyn och skrikt ut min förtvivlan.

/c

LE-GEN-DARY

I Krypinet är det fest. Enmannafest. Jag har nämligen precis bokat flygbiljett hem till metropolen Borås. Det kommer att bli legendariskt!

Min röststyrka har ökat med cirka 10 decibel och jag kommer få träningsvärk i armarna av allt exalterat armviftande. Nu skall det skrivas packlista och helgen skall planeras in i minsta detalj. Kan eventuellt komma att förekomma ett schema... Inte en minut får spillas!

/carro

Sugar town

Har precis ätit popcorn och glass till frukost.
Jag kommer bli en jättebra mamma.