Varför köpa ett kilo socker när du kan skramla ihop till ett kilo själv gratis?

/Gammalt Carro&Becca ordspråk

Påskharen kom tidigt i år

Igår kom ett paket på posten, från självaste Påskharen. Han hade skrivit ett kort där han önskade mig en glad påsk och skickat med mitt favoritgodis från Sverige. Han hade även skickat med lite B-vitaminer. Han är mån om min hälsa, den där killen.

/becca

körsbärsblommor och jordgubbste

Carro slår tillbaka

I söndags var jag ute och sprang. Sprang. Vill bara poängtera det en sista gång. Jag sprang.

Sträcka och tid tar jag dock med mig i graven.

Regent's park

2500 kalorier per dag, var det va?

I lördags bjöd företaget ut oss på middag, för att vi tydligen "gjort ett otroligt bra jobb under hösten och vintern". Jag hade, med andra ord, överhuvudtaget inget där att göra eftersom jag bara varit anställd i drygt en vecka. Men min chef tyckte absolut att jag skulle komma med. Om det är för att jag gör ett bra jobb eller för att hon tycker synd om mig efter att ha sett mig i personalrummet med mina snabbnudlar och microsoppor låter vi vara osagt.

Jag laddade inför middagen som Joey i "Vänner" laddar för Thanksgiving. Hade jag kunnat ha på mig graviditetsbyxor så hade jag haft det! Oj oj oj, vad jag skulle äta! Till förrätt glufsade jag i mig tigerräkor i vitlök och chili. Till huvudrätt mumsade jag grillad entrecote och pommes frites och slickade tallriken ren från all bernaisesås. Till efterrätt skyfflade jag in en hel banoffee pie, och åt upp mina mätta kollegors tiramisu, chokladmousse, crepes med jordgubbar och hallon och en kula vaniljglass.

När jag var klar stod det fyra-fem renskrapade desserttallrikar framför mig och några urdruckna glas vin. Om mina kollegor trodde att jag hade någon disciplin i kroppen så gör dem inte det längre. Till mitt försvar vill jag bara säga att: Jag hade en del kalorier att ta igen.

/Becca

En liten belöning

I personalrummet har vi en grön tavla med allas namn och en stjärna i mitten. Varje gång man säljer för över 300 pund i butiken så får man ett klistermärke på tavlan vid sitt namn och när man fått tio stycken får man en flaska champagne. Detta effektiva system är till för att få oss motiverade till att sälja. Men i mitt fall är det inte champagnen som lockar. Det är för att varje gång man får ett klistermärke så får man en chokladkaka. Hittills har detta hänt mig tre gånger.

Behöver jag säga att jag helt plötsligt är mycket mer motiverad att gå till jobbet...

/becca

Du får vad du betalar för

Igår köpte jag ett 30-pack engångsrakhyvlar för 1 pund. Vilket kap, tänkte jag och var lite för nöjd. När jag några timmar senare ska till att testa en av de små rackarna märker jag att pris går hand i hand med kvalitet. Någonting som vi annars brukar vara ganska flexibla med. Vi inhandlar flitigt allt från Tescos egna vin till Boots egna balsam. Man får vad man betalar för helt enkelt. Dock räknar man med att grunden ändå skall vara densamma. Att vinet fortfarande ger en trevlig kväll och att balmsamet åtminstone förvandlar din Slash-frisyr till någonting lite mer mänskligt. Är det då konstigt att jag räknar med att rakhyvlarna faktiskt skall raka bort hår och inte bara kamma det lite försiktigt?

Kulturtant nästa

Igår var jag kulturell. Det händer ungefär en gång i halvåret. Max.

Jag mötte upp en vän (inte Becca, henne refererar jag till som Sambon) för att göra någonting så vuxet som att gå på museum. Hon hade naturligtvis valt vilket. Hade vi bott dörr i dörr med British Museum hade jag inte vetat om det.

Cirkus 15.30 klev vi in genom portarna till The National Gallery. Jag fick intrycket av att arkitekten till byggnaden i brist på fantasi körde på temat "stort". Byggnaden var enorm med kolossala trappor som ledde upp till gigantiska dörrar, allt detta lokaliserat på ett enormt torg (som senare visade sig vara Trafalgar Square, men vad sjutton man kan ju inte veta allt) Vi vandrade genom pampiga salar fyllda med tavlor större än en medelsvensk. De flesta föreställde halvfult överklassfolk från 1600-talet eller mörka landskap med en död kille i ena hörnet. Det är lite här det brister för mig. Själva konsten.

Jag stod bredvid en brittisk tant framför en tavla föreställande ett mörkt landskap med en kille som dödas av en orm (på den brittiska landsbygden - troligt!) och den brittiska tanten utbrister:
- "Oh! It is so beautiful!"
Jag stirrar på tanten och sedan på tavlan. Tillbaka på tanten och sedan åter på tavlan. Tittar vi på samma bild? Jag gör verkligen mitt yttersta för att uppskatta den där döda killen i hörnet, men jag ser det bara inte. Jag ser det mörka landskapet. Konstaterar att det är just ett mörkt landskap. Jag bestämmer mig för om jag gillar tavlan eller inte. (90% av tavlorna fick ett vänligt men bestämt nej tack) Sen vill jag gå vidare.

Det visade sig förresten senare att min väns farmor och farfar samlade på konst och hon har fått ärva en tavla. Jag undrar om hon någonsin vill gå på museum med mig igen. Det hade inte jag velat.

/Kulturtanten Carro

Åh.

Påskharen har varit på besök i vårt skyltfönster!
Jag ska försöka sno med mig ett av dessa ljuvliga ägg hem.

bilden är som vanligt tagen med sunkig mobilkamera.

Vad i helvete!?

Jag är fruktansvärt upprörd just nu. Jag finner inga ord som kan beskriva min otroliga besvikelse. Just nu känns det som om jag är på botten och jag inte vet hur jag ska komma upp. Jag känner mig så otroligt sviken. Allt är bara svart.





Våffeldagen inföll tydligen igår...

Accessories girl

Jag har fått ett eget ansvarsområde på jobbet. Jag ska ta hand om accessoarerna. Det ska tydligen bli lite "min grej". I grund och botten betyder det att jag, varje morgon, ska kolla om vi har fått in några nya accessoarer, se till att affären är accessoarfylld samt jag ska hålla ordning i the Accessories cabine. Det hela känns lite småtrevligt om det inte vore för den sista punkten. Jag ska hålla ordning. I ett rum. Helt själv.

Ungefär så här brukar det låta hemma hos oss sju dagar i veckan:
- Rebecca, har du sett min ipod?
- Vart är mitt läppstift?
- Var har du lagt min väska!?
Jag vet inte vad mitt problem är. Jag misstänker starkt att en liten smurf bor i vår garderob och hans favoritsyssla är att gömma mina grejer. Och han lever på att äta upp mina strumpor.

Om vi säger så här; världsfred är inte min högsta önskan. Det är att varenda sak man köper i framtiden kommer att ha inbyggd GPS.

Undrar om man får ta med sig Rebecca till jobbet...

Tre anledningar varför man ska flytta till London

Ibland delar de ut gratis smakprover från Starbucks.

St Patrick's Day firandet är stort, på alla pubar sjungs det irländska folkvisor och dricks Guinness.

Våren kommer tidigt. Carro har redan sprungit runt i ballerinaskor och jag har köpt solglasögon.

Ordet bullerskada fick en helt ny innebörd

Kiko sa till mig igår att det kanske blir lite... oljud här hemma idag. Han kanske ska hamra lite försiktigt och använda sin slipmaskin en liten pyttestund. Ingenting farligt eller så, nej nej, bara jag är medveten om att det blir lite... väsen.

Klockan nio prick (tur att jag redan varit uppe en timma) landar ett Boeing 747 plan på vår övervåning. Byggdammet yr, hammarslagen dundrar fram och slipmaskinens framfart får mig att undra om det är min snälle lille hyresvärd där ute eller galningen från Motorsågsmassakern. Jag väntar mig att Kiko närsomhelst ska springa in i sin reflexväst och ropa "Utrym byggnaden! Utrym byggnaden!" innan en rivningskula på ett ton slungas genom väggen.

Nej, här hemma kan jag och mina trumhinnor inte vara. Dags att snöra på sig joggarskorna och dra ut i Regents Park. Kanske kolla upp var man kan hitta billiga hörapparater.

Svart är ingen färg det är så man känner sig

Idag har jag ägnat två timmar av min förmiddag åt att sitta på en polisstation. När jag äntligen fick komma fram till disken för att göra en stöldanmälan av min plånbok och engelska mobil var jag ungefär lika glad som en bakfull Kjell Bergqvist.

Min anmälan lät ungefär så här:
Tanten i luckan (som förresten såg ungefär lika glad ut som jag kände mig): När blev du bestulen?
Jag: I lördags natt.
Tanten: Och det vill du rapportera idag..? (måndag)
Jag: Eeeeh. Ja? (uppenbarligen)
Tanten: Vilken tid skedde det?
Jag: 2? Eller, 3? Halv 3? Nej, 3.
Tanten: ...
Tanten: Var hände det?
Jag: På en bar. I Camden.
Tanten: Vad hette den då?
Jag: Eh. Jag har ingen adress eller något namn, men det låg på Camden High street...road? (Jag försökte vara lite mer vag, det gick inte)
Tanten ser lätt illamående ut.
Jag ler försiktigt och dör inombords.

Eftersom min morgon började så fantastiskt var det ju inte mer än rätt att jag sedan kom 40 minuter sent till jobbet också. Tack universum, tack.

/carro

I detta hus känner man sig som en idiot minst två gånger om dagen

Dagens idiotscenario:

Iförd mina apbrallor (för att förtydliga: rosa pyjamasbrallor med aphuvuden på. mycket smakfullt) samt urtvättat frottélinne sitter jag och sippar på en kopp tesco-te och knaprar på en rostad macka när dörren öppnas. In kommer Fulvia och hennes pojkvän (den nya, exet har hållit ovanligt låg profil det senaste. jag vet att ni undrade). De packar upp tre olika sorters sallad, kartonger med ägg och börjar koka kaffe i en sån där löjlig espresso-kokare. Tydligen var jag inte tillräckligt förnedrad för jag får veta att de kommer direkt från gymmet. Gymmet. Jag måste bara säga det en gång till. Gymmet. En söndag. Klockan 11. När jag tänker efter är det faktiskt inte jag som är idioten i detta scenario.

Dock kändes det inte riktigt som ett bra läge att sitta kvar, så jag tog min fina morgonfrisyr och smög tillbaka upp på rummet där jag hör hemma.

Det går bra nu

Det går överraskande bra på mitt nya jobb. Jag vill bara göra ett announcement:

Tjejen som en gång i tiden inte ville gå syslöjd och därmed fick IG-varning har, enligt butikschefen, "mycket goda kunskaper ifråga tyg och material" och blivit befodrad till att vara den som stylar provdockorna i fortsättningen.

Wow.

Det blir en bira på detta, eller hur?

Så var det då äntligen musikaldags

Vi hade planerat ett härjande Dominion theatre sent skulle glömma. I ett svagt ögonblick fanns det smått seriösa planer på att smyga in plakat eller dela ut små skyltar till folk som tillsammans skulle bilda ordet DACAPO. Som sagt, i ett mycket svagt ögonblick..

Det som hände var dock snäppet värre. Vi blev totalt utklassade i härjning! Snett framför oss satt ett gäng överförfriskade herrar i äldre medelåldern. Herrar i äldre medelåldern brukar oftast inte göra så mycket väsen av sig. Så var dock inte fallet denna afton. Vi bevittnade inte mindre än två spontana gitarrsolon, viftande med lysrör i diverse neonfärger (ni vet, såna man fick när man gick på cirkus när man var liten) samt stående ovationer med handklapp - även i balladerna.

Vi fick erkänna oss besegrade.

Det är ju allmänt känt att svenskar är ett otroligt hårt folkslag

En av alla otroligt coola saker vi har för oss är att alltid, i alla situationer, kämpa in i det allra sista för att inte behöva sitta bredvid en annan person på bussen. I valet mellan människa och hungrig sibirisk tiger som sätesgranne hade vi valt tigern - då finns det åtminstone ingen chans att man ska behöva föra ett samtal...

Bara så ni vet, britter är likadana.

Det är tur att man är charmig. Eller nåt.

Igår satt jag, i nypressad kavaj, mittemot en store manager på Kew (klädkedja med målgruppen 30-40åringar, med kläder som är designade för att vara elegant but functional). Hon granskade noggrannt mitt CV, måttligt imponerad av mina två år som hamburgarvändare. Frågorna och svaren som följde lät ungefär såhär:
"Så, du är tjejen som kan en miljon språk?"
"Öh, nej... Typ svenska. Och engelska. Lite spanska."
"Var upplever du att får bra service?"
"Öh... på puben?"
"Varför har du kommit till London?"
"...Starbucks?"
"Vart brukar du köpa dina kläder?"
"Second hand" (Managern snörper på munnen och rättar till sin kashmirkofta).

Vi skakade hand och hon "loooovade att ringa om några dagar, stick härifrån nu, ajöss med dig".

40 minuter senare ringer min mobil. Det är managern. Med glad röst erbjuder hon mig en heltidstjänst som Sales Adviser på Kew med motiveringen: "Jag tyckte verkligen om dig. Du talade så bra om kundkontakt och vikten av bra service. Jag skulle gärna vilja ha med dig i mitt team. Kan du börja imorgon?"

Det kändes precis som när man blev vald först på gympan.

Ett försvarstal

Jag har hört att det flurerar vissa rykten om att det endast är Rebecca som sköter hushållet. Jag skulle därför vilja förtälja att jag, Carolinè Wolthers Odqvist, idag har utfört följande sysslor:

- Veckohandlat (Resulterade i bärande av inte mindre än tre överfyllda kassar som jag svärande släpade hem med purpur-lila fingertoppar som följd. Mycket roande.)

- Tvättat (40 grader svart. Plus en grå byxdress i silke. Lite spänning i vardagen sådär)

- Lagat storkok med pastamojs (Efter ett "recept" som jag fick av systerskapet över msn. Inga mått förekom. Jag var som en yngre version av Jamie Oliver. En gravt berusad, handlös och mentalt efterbliven Jamie Oliver. Hej och hå)

Allt detta efter en åtta timmars arbetsdag skall malligt tilläggas.

Att det enbart gjordes för att Rebecca jobbar sent och för att kunna skriva just detta blogginlägg är helt irrelevant. Det viktigaste är ändå bevisat; jag gör hushållssysslor.

Om Gud finns har jag smakat på ett av hans verk

Det hela ägde rum på ett Frozen Yoghurt café i Soho.

I sällskap av Jade och Laura från jobbet (som helt kom i skymundan under hela smakupplevelsen) smög jag mig fram till bardisken. Efter att ha gjort det svåra valet mellan choklad och naturell (det gick inte, tvingade killen bakom disken att göra en mix) blev det dags för toppingen.

Jaha, tänkte jag. Vilket strössel ska man ta...? Men icke. Detta var ingen vanlig topping. Detta var Topping. Toppingen från Himlen.

Ville du ha färska jordgubbar, hallon, blåbär eller ananas? Hela nötter, krossade nötter, runda nötter, fyrkantiga nötter, stora nötter, små nötter, eller löjligt minimala nötter? Mini-oreos eller browniebitar? Hade där funnits en skål med sötsur sås hade jag inte blivit förvånad.


Att kalaset kostade mer än två dagsluncher samt en bakisdag (ohja, de är dyra) och de nästan fick släpa mig ut därifrån känns obetydligt. Jag vill dö och begravas där.

Living the dream...

It's a tough job, but someone's gotta do it, var det jag tänkte när jag drog på mig de gula gummihandskarna i förmiddags. Fyllde en hink med kokhett vatten och såpa och ställde mig och skrubbade rent varenda vrå av vårt krypin. Dammsög bort alla dammtussar som funnits på golvet så länge att vi nästan namngett dem. Skakade bort chipssmulorna från våra lakan och slängde i dem i tvätten. Bar ut soporna (95 procent godisomslagspapper och 5 procent tops). Sorterade våra viktiga papper i pärmar. Öppnade fönstren och vädrade ut den unkna lukten av Carros fotsvett. Okej, lite av min också då.

Insåg sedan att jag haft min första vårstädning. På eget initiativ. Det är lite skrämmande. Steget från det här till att skaffa Ikea Family kort är inte långt.

(Dagens puss går till mamma, som satte in ett litet bidrag på kontot, mot löftet att det inte ska gå till bara öl och chips.)

Jag hatar folk!

Eller det kanske var lite väl hårt. Låt mig börja om.

Jag hatar kvinnor!
Kvinnor i närheten av rea-plagg. De är de värsta. De kanske ger sken av att vara helt vanliga människor, men låt dig inte luras! I samband med realisation är de inte längre mänskliga. De skulle mer kunna liknas vid brunstiga rovdjur. De blir galna.

Tycker du om rea?
Gräver du efter det perfekta plagget?
Hoppas du på att kunna göra ett riktigt fynd och kastar dig hals över huvud in mellan galgarna?

Då hatar, avskyr, hyser jag agg mot just dig.

Det är inte fredag förrän första ölen är drucken /Gammalt djungelordspråk

Och med det sagt så går vi ut och gör stan. Eller i alla fall den lokala puben.

Ska kanske tilläggas att det är en gammal bild. Vi har vuxit ifrån det där med grimaser.

Igår jobbade jag till 21.00

Jag är mycket väl medveten om att det inte precis är avancerad kärnfysik jag jobbar med men det gör det inte mindre jobbigt för en latmask att stå upp i 8 timmar. Man kan minst sagt säga att min hållning blev mer och mer lik en efterbliven gorillas ju senare det blev. Till och med mina hårrötter verkade tillslut ge upp och mitt hår hängde som ett dött djur över axlarna. 20.15 började jag säga hej då till folk som gick in i provrummen.

Att undersöka:
- Exakt hur avancerat är egentligen avancerad kärnfysik?
- Inkluderas sittplats i jobbet?

Tävling!

Carro och jag är inga mästerkockar. Jag kan koka pasta al dente och Carro kan vända pannkakor, det är väl det som vi minns från hemkunskapen. Vår paradrätt är Pasta Carbonara som vi smaskar i oss så ofta vi får chansen. Gör gärna storkok också, så vi har till lunch dagen efter. Men nu protesterar våran budget lite eftersom vi konsumerar årsförbrukningar med ägg, ost och bacon. Så. Hur livar man upp lite kokt ris? Eller hur sätter man smak på 30 pence nudlar?

Skriv ner era bästa recept med hyfsat billiga råvaror. Vi drar en vinnare imorgon som belönas med ett vykort med valfritt Londonmotiv på. Deal?

Idag är en sorgens dag

Vår Nutella har tagit slut...

Land of hope and glory

Idag har jag...

...varit på intervju för att få ett brittiskt personnummer.
...varit på biblioteket och skaffat ett brittiskt lånekort.
...varit på Orange och köpt en mobiltelefon med brittiskt nummer.
...varit på puben och druckit brittisk öl.

Känns som man har kommit tillrätta. Funnit ro. Hittat hem?

/becca

Engelska mobiler

Efter att ha lokaliserat första bästa telefonbutik klev vi försiktigt in genom dörren likt två förvirrade pensionärer. Med tanke på vårt tveksamma kroppsspråk, våra flackande blickar och allmäna utstrålning av icke hemmahörande var jag förvånad över att vi inte blev nerbrottade av ett butiksbiträde i ett försök att pracka på oss något "jättebra" abonnemang där man betalar typ noll kronor i månaden (plus 1000 pund varannat kvartal). En blodhund hade kunnat lukta sig till vår rädsla.

Tankarna snurrade i huvudet. Skulle butiksbiträdet försöka lura på oss den lite dyra, den ganska dyra, den väldans dyra eller den motbjudande kräkframkallande dyra mobilen..? Men då plötsligt, som ett skänk från ovan ser vi den. Längst ner i hörnet av väggen hänger den och samlar damm. Den obetydliga, lite sorgsna mobilen som inte gör någon förnär. Den för 9 pund. Vi var frälsta.

Vi får våra mobiler. Vi får våra simkort. Allt verkar ha löst sig. Vi har klarat det. Vi har lyckats. Lyckan varar tills jag öppnar käften.
- Men, vi har ju ingen laddare som passar!
Becca: Men Carro, det får man väl med på köpet?
Vänder sig till butiksbiträdet; We get a charger, right?
Butiksbiträdet tittar på oss med stora ögon men svarar artigt ja. Efter några sekunder pekar han på lådan och tillägger: THE MOBILEPHONE IS IN THE BOX!!

Idiotförklarade lämnar vi butiken.

We Will Rock You!

Oj, vad vi ska härja.

ÅH LYCKA!

Den här dagen kunde inte fått en bättre start! Vad Kiko har gett oss för biljetter berättar vi senare...

Morgonstund har guld i mun...

Kiko lubbade in i köket igår, i en brun joggingdress som skrek London Maraton '84. Rosig på kinderna och lite lätt andfådd tittade han på sina två hyresgäster som satt i sina vanliga urtvättade mjukisbyxor framför TV:n, omgivna av ett moln som osade gammal avslagen öl och cigarettrök. Med hög röst deklarerade Kiko att han minsann varit ute i parken och joggat tjugofem mil och njutit av den friska luften och det underbara solskenet.
-It is such a beautiful day, förklarade han för de två varelserna, som fortfarande riktade sina zombieblickar mot TV:n. You know, you should go out and get some fresh air too.
De två varelerna stönade, gnuggade sina mascarakladdiga ögon och kastade en irriterad blick på deras Anna Skipper till hyresvärd. Även fast de ville, så kunde de inte ligga hela dagen i sina otvättade lakan och tugga Snickers.

Några minuter senare stapplade "en urtvättad version av Mozart" och "en powerwalkande Kurt Cobain" genom Regents Park och fortsatte med att kämpa sig uppför kullen till Primrose Hill. På toppen fick de i alla fall lön för mödan. En av Londons bästa utsikter.

Bilden är tagen med mobilkamera men om ni kisar lite så kanske ni kan se London Eye.

Lördag

Efter att ha insett att vi lever ett ungefär lika spännande liv som två förlamade beduiner slog vi äntligen slag i saken. Vi var uppe med tuppen (strax efter 9), för att därefter nästintill dammsuga i oss frulle (ungdomlig slang för frukost) på mindre än en kvart. Vi gled smidigt i våra outfits, som för en gångs skull inte bestod av urtvättade långkalsonger eller pyjamasbrallor med djurmönster.

11.00 - 11.30: Museum of small things. Jag hade förväntat mig just det. Small things. Antal bevittnande av ovanligt små saker: noll. Besvikelse: stor.

11.30 - 13.00: Fikapaus i Notting Hill. Jag höll på att ta ett spontant strypgrepp på ägaren när jag till min fasa upptäckte att den en gång rosaprickiga tjejtoaletten var ommålad i... vitt! Jag funderar om det finns något kryphål i lagen som tillåter mig att stämma honom för typ "stödjande av tråkighet".

13.00-15.00: Vi härjade på Portobello Road Market. Inhandling: 1 styck discokula, 1 styck rosaprickigt papper (i ren protest mot toaincidenten) samt 1 styck fjäderkreation till håret. Alltså, endast livsviktiga saker.

15.00-18.00: Pubbesök med lite vänner (ja vi har såna också) från Sverige. Jag och Becca gav vår budget en örfil och beställde in fish and chips.

18.00-21.00: Efter ett 20 minuters stopp på Oxford Street susade vi hem och utförde dagens andra expressfixning. Samt lagade mat. Hög nöjdhetsfaktor.

21.00-22.30: Lägger en och en halv timma på bussåkande. Humör: lätt rosenrasande.

22.30-23.00: Bar 1. Möter upp (ännu) en vän och lite annat gött folk.

23.00-03.20: Bar 2. Baren heter Mustasch Bar. Gratis lösmustascher delas ut. Vår lycka vet inga gränser.

03.23-03.33: Bar 3. Jazzbar. Mycket folk. Försöker dansa. Det är hyfsat svårt när dansradien per person är mindre än 1x1 dm.

03.33-04.30: Efterfest 1. Fem svenskar och en britt. Britten delar ut hattar/kepsar till alla. Svenskarna ser ut som levande frågetecken. Men trots allt är vi ju svenskar, så självklart ler vi och tar snällt på oss dem ändå. Hattarna bidrar till lätt partystämning.

04.30- tidig morgon: Efterfest 2. Sover hos våra svenska vänner. Somnar nöjda.

Bloggen introducerar...

... begreppet att härja. Ska ni läsa den här bloggen, är det viktigt att ni känner till det här.

Härjar härjade härjat

Aktivitet som kännetecknas av att väsnas, gestikulera vilt, ta upp mycket plats samt allmänt vara i vägen (fast på ett ganska skönt sätt). Aktiviteten ger utlopp för stora mängder lycka.

Utförs lite varstans i London. Främst i mataffären, på puben, på gatan och på bussen (Exempel: att härja sig fram till sittplatserna längst fram vid fönstret.)

Det härjandet som kommer skrivas in i historieböckerna som det största härjandet någonsin är Härjandet på Carnaby Street. Inför ögonen på en grupp förvånade skolelever svingar sig Carro upp på min rygg samtidigt som jag snurrar ett femton varv och Carro vevar sin näve i luften i 180 km/h samtidigt som vi vrålar som gorillor som anslutit sig till en fotbollsmatch. Det var ett härjande som världen sent kommer att glömma.

Här härjas det dock lite lugnare på Portobello Road Market.

Skriet från vildmarken

För er som inte har bott med Carro så kan jag tala om att hon gnäller. Och ganska mycket också. Gnäller på vädret. På bussen som är sen. På Tescos överpriser på choklad. På sin chef. Listan kan göras lång.

Därför är det väl inte så konstigt att när jag hör ett långsamt, ylande, gnälligt läte på snabbköpet, så antar jag att det är min kära sambo som hittat något nytt att klaga över? Och inte en kissnödig, gnällande flicka på fyra år som går efter sin mamma?

Förresten...

Jag glömde berättade att jag faktiskt tog en promenad i Regent's park igår!

Sen gick jag och köpte en snickers. För att jämna ut det liksom.

We're back!

Efter nästan 24 timmar i ren panik fungerar nu åter Internet och vi kan äntligen andas ut igen. Under dessa 24 timmar hann jag skicka iväg 1 paniksms, få 2 ångestattacker samt önska livet av Kiko och hans jäkla maskiner minst 3 gånger. Ett helt normalt band till teknik, helt enkelt.

Idag kan jag även stolt förtälja att jag har socialiserat med britter för första gången på egen hand! Två tjejer från jobbet, Jade och Nuna, tog med mig till "Nando's", en restaurang där de serverar kyckling på ca 200 olika sätt. Jag slängde mig med "liksom" hit och "typ" dit, men allt som allt hade jag en riktigt trevlig fredagseftermiddag.

När jag kom hem hade jag ett snabbt samtal med faderskapet på skype. Han berättade att jag hade fått 200 kronor till "något gott".
- Åh men vad passande, vi ska precis iväg till Tesco för att köpa godis! utbrast jag glatt.
- Jag tänkte nog inte precis på något sånt gott. Det verkar som du får tillräckligt med sånt, av din blogg att döma...
Jag kan bara meddela dig pappa att pengarna duktigt nog användes till bacon och chicken nuggets! Samt Jelly Babies (genialiska gélégodisar i form av bebisar) och chips... Tack!

/c

Avbrott

Vi är ledsna för den dåliga uppdateringen men bloggen har varit stängd på grund av tekniska fel. (Det vill säga; Kiko som mixtrar med bredbandsuppkopplingen.)

Mitt nya liv

Det var ett tag sen jag tränade. I februari för att vara mer exakt. Förra året. Man börjar förstå hur längesen det faktiskt är när man kommer på sig själv med att förväxla svettningar av lite fysiskt arbete på jobbet med febersvettningar...

Nu då? Nu när jag har fått denna fantastiska insikt, undrar du, hur blir det nu? Hur ser mitt nya liv ut? Promenader i gryningen genom Regent's park? En joggingrunda bland grönskan i Hyde park kanske? Eller varför inte skaffa träningskort på ett sånt där maffigt gym där de har allt; pool, bastu, massage, solarium och regnskog?

Jag kan stolt berätta att jag till och med tar min nya levnadsstil så seriöst att jag har gjort ett träningsschema för resten av veckan:

Tors: Promenad till Tesco för inhandling av choklad
Fre: Snabb gång från jobbet (om orken finns; ta omvägen förbi Tesco i hopp om sötsaker på halva priset)
Lör: Powerwalk genom diverse godisbutiker
Sön: Vilodag (för att bygga upp musklerna)

Förbered er på en helt ny Carolinè!

Vi har blivit med...

dörrskylt!

Det faktum att vi har flyttat hemifrån, veckohandlar, har rösträtt samt att den ena är 20 år fyllda och den andra har körkort har helt gått oss obemärkt förbi.

Just ask me!

Man möter många roliga människor när man jobbar på Oxford Street, en av Londons mest turistiga gator. Fransyskor som inte pratar ett ord engelska, hurtiga norskor, spanjorskor som vrålar "ADELANTE, VAMOS!" över hela butiken och tyskor som verkar ha en förkärlek för stora ryggsäckar. Man får många vanliga frågor; "Finns denna i min storlek" eller "Var kan jag hitta klänningen i skyltfönstret?". Och många ovanliga frågor; "Vad väger du?" eller "Vet du var man kan hitta de billigaste biljetterna till We Will Rock You?"

Bästa frågan är ändå när jag står och dammsuger och en uppenbart förvirrad tjej frågar mig: "Ursäkta, jobbar du här?"
Eeh nej? Tyckte bara det var så smutsigt och hade ändå dammsugaren med mig, så...

Dagens puss går till Carro, som snodde med sig en chokladmuffins från sitt jobb till mig idag. Jag visste att jag valde rätt kvinna att flytta hit med.

Kiko The Builder

Kiko är en händig man.

Han bygger inte bara på huset.

Han bygger även på toaletten.

Den Brittiska Hemmafesten

Jag lovade ju att berätta för er om våra bravader i fredags. Min kära barndomsvän Anna fyllde 21 år och vi var bjudna hem till henne för ett hejdundrande födelsedagsfirande. Det var en mycket trevlig kväll, men vi kunde inte undgå att märka flera skillnader mellan svenska och brittiska hemmafester:

Det tar tid att hitta till festen. I Borås är det mer "ta tvåans buss och ring när du gått av på Furulundsgatan så möter jag dig där". Här får man vägbeskrivningar skickat till sig på Facebook och räkna med tre byten på tunnelbanan, tjugo minuters promenad och två telefonsamtal för att försäkra dig om att du åtminstone befinner dig i rätt stadsdel.

Det var förvånasvärt städat. Om detta hade med åldern på gästerna att göra (alla hade passerat tjugo år) eller just att det var britter vi hade att göra med låter vi vara osagt. Hursomhelst, inga ölburkar som ven genom luften, inga kalsonger som hängde från kristallkronan och ingen som förpubertalt vrålade "Ahmen durååå?!". Lugn, trevlig och städad miljö.

Det bjöds på tårta och muffins. I Borås hände detta senast på hemmafesterna 1994, det vill säga barnkalasen.

Det var ingen som brydde sig om vilken musik som spelades. Ingen milslång kö till laptopen, ingen som hela tiden skruvade ner volymen på högtalarna. I Borås är det blodigt krig på fredags och lördagskvällarna om vems låtlista man kör. Där får man iskallt räkna med att höra halva sin favoritlåt innan någon vrålar "Lady Gaga!!!" och slänger sig på värdinnans laptop för att byta låt.