Bloggen önskar en trevlig helg!

Get mama a house

Just nu bor vi fyra personer i Krypinet. Det är ...intressant. Och ungefär lika bekvämt som att gå runt med en elefant hängandes på ryggen.

För att inte tala om hur trångt det är. Andas någon för mycket finns det inte tillräckligt med syre till de andra. Och ska någon inhandla något får det hängas ut genom fönstret på en pinne, för i Krypinet får det i alla fall inte plats.

Denna mysiga och smått kaosartade situation fortsätter i sex dagar till. Det blir sex ytterst intressanta dagar.

Jag är inte avundsjuk

Idag är Rebecca ledig så hon och Kent ska ha världens bästa dag. Jag är inte alls avundsjuk. Solen bara skiner ute och de ska på dinosauriemuseum (som jag i och för sig bryr mig lika lite om som typ kinesiska silkesmaskar, men ändå) Just nu ligger idioterna och snosar lite lätt irriterande i vårt rum. Jag är inte avundsjuk. Där ska de ligga i minst två timmar till. Jag äter frukost själv. Jag är inte avundsjuk. Jag ska bara jobba i 8 timmar medan de lever loppan i London. JAG ÄR INTE ALLS AVUNDSJUK!

Nicest thing

I måndags var jag så deppig över att Kents flyg var inställt att jag grät tre gånger på mindre än 4 timmar. Nytt personbästa.

Men mitt i allt elände fick jag en nyhet som fick Kent att bara vara ett minne blott. "Kent" sa du? Nä.. Det ringer ingen klocka alls. Kate Nash skulle spela på HMV. En gratis releasespelning för hennes nya album. (HMV är, för er som inte vet, en enorm skiv/filmaffär där vår vän Josefin har spenderat åtagliga 100-lappar på helt okända filmer för att någon av de snygga killarna som jobbar där har rekomenderat dem. Ett livsfarligt ställe alltså)

Det hela var precis så magiskt som jag föreställt mig och det faktum att en svettig indisk kille stod och flåsade mig i nacken under 20 minuter störde mig inte det minsta. Jag fick bevittna en sån fin spelning att det hade varit okej om ett harem av svettiga indiska killar petat på mig med pinnar under tiden. Ja, precis så fint var det.

Körsbäret på toppen av isberget var när jag fick min skiva signerad och Kate tittar upp på mig och utbrister: God you look so cute! Någonting som hon säkert sa till minst 37 andra exalterade flickor, men det ger jag blanka tusan i. Säger ens idol (eller ngt sånt) en sån fin sak så glömmer man inte det. Man berättar det för alla. Hela tiden. Vid helt fel tidpunkter.

/carro

Lägesrapport del 2

Kent befinner sig i Krypinet. Bästighetsfaktor 10 av 10 möjliga!

Lägesrapport

Uppvaknande: 06.52
Humör: skräckblandad förtjusning
Naglarnas längd: behövs mikroskåp för att hitta någonting som ens kan beskrivas som "nagel"
Slutsats: jag är nervös så jag dör.

Vaknar av att Kent skickar sms. Han är inbokad på ett flyg kl 16.10. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Så, om någon under dagen får veta att Arlanda stänger eller att askmolnet har utvecklats till ett trehövdat monster och ätit upp en kines, snälla sms:a mig på 0044-7581087578. Jag skämtar inte.

Snabb fråga.

Hittade precis ett gammalt kvitto i plånboken.
"Två djupfrysta Margeritapizzor, två rör med Pringles, två paket med snabbnudlar, en påse chokladkulor, en påse Jelly Babies och havregryn"...

Sen när handlar vi likadant som en ensam ungkarl i trettioårsåldern?

Värt varenda pund

Varje måndag spatserar jag till Marylebone Station för att fylla på mitt busskort. Det brukade vara lite halvtrist eftersom det blir lite av en omväg. Men inte nu längre. Jag har nämligen införskaffat nytt kortfodral. Jag skulle vilja säga att det är mitt bästa köp.

Hamster i Fez

Vi hade i alla fall tur med vädret

Just nu vill jag bara hem och det är ironiskt nog det enda jag inte kan.

Jävla island

Efter att nyheten om inställda flyg från och till England nått mina medelstora öron fick jag ett utbrott vårt lilla krypin sent kommer att förglömma. För att inte tala om stackars Kiko som fick bevittna en muttrande Carolinè klampa in i köket och smälla i skåpsluckor i ett desperat letande efter någonting ätbart som kunde stilla min ilska. Naturligtvis fanns inte så mycket som en chokladsmula i sikte och det närmaste vi hade chips var en påse med russin och osaltade jordnötter. Rys!

Rebecca ska tacka sin lyckliga stjärna, Jesus, Gud, Buddha och allt annat som eventuellt kan ha varit en bidragande faktor till att hon slapp höra mig köra en monolog på 35 minuter om hur universum har skapat en pakt mot mig. Ungefär någonting såhär hade antagligen min monolog startat: Detärbarasåjävlatypiskt,jagharinteträffatkentpåöver3månaderochnärhannuäntligenskakommahitsåärdetvälsjälvafanattenvulkanjävelskasättasigång! Och så vidare i all oändlighet.

Har jag berättat att jag är en riktig klippa i krissituationer?

Ja, dagens ungdom alltså.

Det är lite deprimerande att när jag säger "Ja, här är det sex och droger varje kväll!" så skrattar vi båda högt och drar en djup suck innan vi kryper i våra pyjamasar och släcker lampan. Klockan är inte mer än 22 och på håll hör vi hur kvarterets femåringar fortfarande är uppe och kollar på tecknad film.

Fel tid, fel plats, fel nationalitet.

Idag, efter att jag intagit min lunch i solen i Cavendish Sqaure Park (en liten mysig oas bakom varuhuset John Lewis) slog jag mig fram bland shoppingkassarna på Oxford Street för att ta mig tillbaka till jobbet. Det var då jag fick syn på honom. En liten, rödlätt gubbe. Iklädd basker och rutig tweedkavaj ledde han en rödmålad cykel uppför Oxford Street. Han pustade och stånkade i värmen och stannade till för att mumla "Oh, dear" och torkade svetten ur pannan med en näsduk, käckt förvarad i bröstfickan på kavajen.

Det slog mig att det här är en riktig engelsman. En man lika engelsk som de röda telefonkioskerna och tvåvåningsbussarna. En man som varje dag under sina dryga sjuttio år druckit sitt afternoon tea och ätit sina scones på samma klockslag. En man som kan recitera Shakespeare och namnge alla Henrik den åttondes fruar. En man som tycker Monthy Pyton är höjden av humor och titt som tätt besöker lokalpuben för att titta på fotboll. En man som äter söndagsstek med ångkokta grönsaker i sitt hem som har heltäckningsmatta i alla rum.

Han ledde sin cykel genom folkmassorna på gatan. Han passerade folk i truckerkepsar, folk i burka, folk med heltäckande klädsel och folk med nästan inga kläder alls. Alla skrek och skrattade på alltifrån armeniska till baskiska. Jag hörde svenska, spanska, franska och "Hare Krishna!" från hinduerna som alltid springer runt i sina orangea klädnader och mässar. Vid ett turiststånd, där en pakistanier sålde I Love London t-shirts till en grupp tyskor, fick den lille engelsmannen nog. Med ett stadigt tag om sin cykel vrålade han ut "There are no Englishmen left in this country!"

Också tittade han uppfordrande på mig, som om han ville ha medhåll.
Hade jag sagt att jag var svensk hade jag antagligen fått ett cykelstyre i huvudet så jag valde att nicka mot honom och mumla "you're absolutely right" och skynda mig därifrån ifall han skulle brista ut i "God Save The Queen" och tvinga mig att sjunga med...

Fin söndag på Brick lane

Vi har hittat ett potentiellt stammisställe. Att det ligger på andra sidan stan och vi fick åka buss i över en timma för att komma dit ser vi inte som något större hinder. Detta kan bli någonting stort..

Terass med gungstolar!

Kaffe med mjölk i flaska

Vårsöndag och maskrosor

Någon borde gå och lägga sig...

Måndagskväll i krypinet. I varsitt hörn sitter vi och facebookar och slösurfar.
Jag: Åh, de här sandalerna från H&M tycker jag är jättefina!
*vänder min laptop mot Carro så hon ska kunna ge ett utlåtande*
Carro: Ja, de är jättesnygga! Men tror du verkligen de sitter bra på huvudet?

Doo wah do

Idag log universum mot mig när jag äntligen fick sol på min lediga dag. Gladare än en tjock unge på besök i en kakfabrik skuttade jag ut på stan. Dagen till ära hade jag skippat mina svarta strumpbyxor (som förresten används så ofta att de snart kan stå upp av sig själva) och luftade mina ben som är förfriskande vita. Det gjorde ont att titta direkt på dem och jag skulle inte bli förvånad om en eller annan förbipasserande turist har fått bestående ögonskador av att göra just det.

parklunch med becca

vårskor och iprenfärgade ben

finaste vårkjolen

min nya last: yoghurt med honung och müsli

finaste flaskan

Mogen som ett ballongdjur

När folk på jobbet frågar hur gammal jag är och jag svarar at jag är nitton blir det alltid ett himla liv. Några tjejer har blivit så förvånade att hakan nästan har slagit i betonggolvet. Det har varit utrop som Oh my God! och You must be kidding! och en hel del förvånade armviftningar. Tydligen är det mitt "självförtroende" och min personliga favorit "sättet jag för mig på" som får mig att verka äldre än vad jag är.

Samtal mellan mig och Becca på väg hem från affären härromdagen.
Jag: Gud vad kissnödig jag är!
Becca: Jag med!
Jag: Pax att gå på toa först!
Becca: Men ååh! Jag har ju burit matkassen ända hit! Jag borde få gå först!
Jag: SÅNA HAR REGLERNA ALDRIG VARIT!
Becca: Men då får du bära kassen!
Jag: Ge mig den då!
och ungefär sådär fortsatte det hela vägen hem.

Någonting säger mig att jag inte hade fått riktigt lika starka reaktioner över min ålder om mina arbetskamrater hade bevittnat det samtalet...


Viktig tilläggsinformation: jag fick gå på toa först.

Öl byggde denna kropp

En fin dag idag.
Sippade rosévin i ett soldränkt Regents Park med en mysig jobbarkompis. Fick lite Mallorcakänsla när vi sedan strövade runt i ett varmt London och fönstershoppade. Mötte upp Sambon efter hennes jobb och hängde på en mexikansk uteservering och drack Corona.
På vägen hem handlade vi pesto och penne och gick hem för att göra pastasallad med kyckling.

Och nu är det dags för fredagsöl här i vårt lilla krypin.

Nu tänker ni säkert "De gör inget annat än att dricka öl där borta!"
Och nej, faktiskt, idag gör vi inte så mycket annat.

För att citera Stefan&Krister: Sicken onderbar da!

Oj oj oj!

Idag är jag ledig och ska tillbringa eftermiddagen i Regents Park med en trevlig tjej från jobbet. Vi ska knapra på morötter med hommus och sippa rosévin och försöka få lite färg på våra vinterbleka ben. Sedan möter jag upp Carro för att dricka öl på någon uteservering, för att fira att äntligen sitter lönen som en smäck på kontot!

Familjen Odqvist var ju som bekant på en liten visit denna helg. Skulle kunna skriva ett onödigt långt inlägg med ironiska kommentarer och omständiga metaforer om hur trevligt det var, men jag ska bespara er mödan att kämpa er igenom mitt ordbajs. Bilder från systerskapets kamera får berätta historien om Helgen då La familia kom på besök.

banoffe pie

crêpes

Middag på Den Riktiga Greken

St Christopher's place

Fika i Marylebone

Camden

Camden

Frozen Yoghurt på Snog

Snog

Smått härjandes utanför Tate Modern -"Becca! Du och jag på Harry Potter bron!
Det kommer bli legendary!"

Harry Potter bron

(ibland även kallad Millenium Bridge)

Prisa gud här kommer skatteåterbäringen!

Jag har jobbat i snart två månader på Oasis och ännu inte fått lön för mödan. Det har varit problem med bankkontonummer, National Insurance number och sen var nog allmän seghet från mina överordnade inblandat. Men för att komma till saken - idag fick jag då äntligen pengar! Och som grädde på moset berättade faderskapet att en fin liten skatteåterbäring kommer knacka på min brittiska dörr någon gång i juni!


Firade med att få luggen klippt på salong av en fingerfärdig ryss och imorgon blir det öl så det står härliga till! Hade jag inte varit en så utomordentlig medborgare med en arbetsmoral utöver det vanliga hade jag tagit en öl till frukost imorgon till min rostade macka... Gud vad duktig jag är.

Det kassaste blogginlägget 2010

Är inte på blogghumör men känner att det har varit lite dålig uppdatering så får väl knåpa ihop några rader. Vi har varit upptagna med att äta hela påsken. Familjen Odqvist har gödit oss med middagar på kinesiska, grekiska, franska och brittiska restauranger och pubar. Men det är ju det man älskar med London, hela stan är en smältdegel av olika kulturer.

Har inget mer vettigt att skriva. Nu vet ni i alla fall att vi lever.

Nej, ska vi höras sen istället?

/ Becca

Hallelujah-kören gick upp i falsett

Förresten dricker jag te med snöre till frukost idag! Jag tror inte ni förstår vilket privilegium det är.

LA FAMILIA PÅ INGÅNG

Vill bara meddela att Bloggen den här helgen blir dissad till förmån för familjen Odqvist. Nu ska här ätas London-style!

Weeeeeeeeho!

Faderskapet samt Moderskapet

Det lilla äcklet

/carro

(som nu ska studsa iväg till jobbet som en lycklig duracell-kanin)