En liten fråga bara

Jag sitter på vår väldigt oviktorianska balkong och äter kvällsmat. Pastagojs med bacon. För ovanlighetens skull. (Ätes bara 5 dagar i veckan här hemma)

När jag lagade denna festmåltid upptäckte jag en sak, på baconpaketet skyltades det väldigt stolt att baconet minsann var danskt.

Är danska grisar kända för attt vara godare än andra grisar? Det borde någon berätta för dem. Att även om de snart ska gå en säker död till mötes, så är de iallafall de godaste grisarna. Det skulle i alla fall pigga upp min dag om jag var gris.



Ps. Lägg förresten märkte till min ordvits i sista meningen! Är töntigt nöjd med den.

/c

Största möjliga tystnad

Det är tyst i London. England förlorade just mot Tyskland i fotbolls VM med 4-1. Jag ber en tyst bön för Fanny som jobbar på en tysk pub här i London. Må de tyska fotbollsgudarna vara med henne...


/c

The end of an era

Jag såg i kommentatorsfältet nedan att Lollo tyckte att vi skulle fortsätta skriva bloggen när vi flyttar hem och låtsas att vi fortfarande bor i London. Jag förstår vad du menar kära du men jag har lite svårt att tro att någon faktiskt skulle gå på följande.

Idag har varit ännu en fantastisk dag i ...London. Jag och Beca vaknade tidigt av ...träden som vajade i vinden. Vi hoppade glada upp ur sängen och åt en enorm tallrik med ...fil. Första sidan av tidningen skvallrade om ...en traktor som blivit vandaliserad. Vi klädde på oss våra finaste klänningar och strosade ner till... St Sandwall's place, ett fantastiskt litet torg. Ni skulle se hur fint det är här! Och så vidare.

Jag vet inte med dig Lollo, men jag ger er läsare lite mer cred än så...

/c

Det känns lite som att julafton blivit inställt.

Alla ni glada midsommarfirare där ute.

När ni sitter där i solskenet med sill och färskpotatis på tallriken och nubben i ena handen och snapsvisehäftet i den andra och ser er omkring på alla vackra flickor som bär blomsterkransar i håret och ni smaskar på jordgubbstårta och sjunger om kattfot och kaprifol...

Ja. Då kan ni väl tänka på mig som jobbar morgon till midnatt på fredag för att dekorera om i skyltfönstret och prissänka nästan varje plagg i butiken med röd spritpenna som luktar babianrumpa bara för att åka hem mitt i natten, gå och lägga mig och vara på plats klockan nio igen för sommarreans första dag.

Nä men jag önskar väl en glad midsommar då.

P.S. Alla som skickar sms med önskan om glad midsommar eller ännu värre, MMSar en bild på jordgubbstårta, svenska flaggor och blomsterkransar kommer jag allvarligt överväga att säga upp bekantskapen med. Ja, det gäller dig också pappa.

/becca

Dagens upptäckt

Jag har precis förstått storheten av det svenska språket. Inte nog med att vi har det fantastiska ordet fika, vi har även det övermänskligt förtjusande ordet lagom.

- Hur mycket har du druckit?
- Lagom mycket.

- När kommer du hem?
- Lagom sent.

En helt ny värld har öppnat sig.


/c

Konsert

I söndags släpade sambon med mig på spelning i Royal Festival Hall nere i South Bank. "Vi ska se SLOW CLUB!" gastade hon hela förmiddagen och jag var väl måttligt road med tanke på att våra musiksmaker skiljer sig en aning. Hemma hos oss är det alltid Carro som står i dj-båset om man säger så. Det är alltid akustiskt och nån som klinkar lite sorgset på ett piano och en tjej som sjunger med sin sprödaste röst om att dricka te och vara kär och när man sitter där och väntar på att något ska hända, typ ett gitarrsolo, nä då börjar de lalla runt som barnprogramsledare från 70-talet och skakar i marracas som ska låta som "regn". Och alla, alla, band hon lyssnar på heter något med "Bla-bla AND THE Bla-bla". Det är ju sjukt korkat. Som om det låter bättre. Led and the zeppelin. The Rolling and the stones. Iron and the maiden. Nej, tänkte la det.

I alla fall, vi begav oss ner mot South Bank, Carro uppklädd som om hon skulle få träffa kungafamiljen och jag, som i sista minuten bytte min Kurt Cobain t-shirt mot något som skulle accepteras bättre av folk som lyssnar på Snow Club (som jag på allvar trodde att de hette).

Och det säger jag er, att jag har stått i lera upp till knäna och lyssnat på band, hoppat upp och ner med knutna nävar i mitten av en stor kokande arena, besökt både Globen och Ullevi och en gång till och med stått och vrålat på en dansk åker men jag har aldrig varit på en konsert inne i något som såg ut som ett stort bibliotek, där scenen bestod av några hopsnickrade mattor och där publiken satt på golvet vid bandets fötter.

"Men Rebecca", som Carro vänligt men irriterat påminde mig, "detta är ingen konsert det är en spelning."

Som om spelning är världens jävla jippo du kan vara på liksom. Nej. Det ska jag tala om att det var det minsann inte. Inga rökmaskiner, inga uppblåsbara barbaradockor som färdades genom publikhavet (eller ja, de femtio personer som var där), ingen scen som roterade 360 grader och inte ens i balladerna var det någon som tände sin tändare och svängde den fram och tillbaka. Och då var typ varje låt en ballad.

Slow Club entrade scenen till publikens jubel och jag blev lite gladare. Man kanske kan få igång världens drag, tänkte jag och hoppas i smyg att Carro ska smittas av den glada konsertfeelingen och kasta av sig tröjan och vråla lite istället för att sitta där och le lyckligt och ta fina bilder av bandet. Sångaren, som inte har skinnbrallor utan en randig t-shirt och jeans ställer sig framför mikrofonen, och jag bara väntar på:

"We are SLOW CLUB and we are here to rock your asses! SCREAM FOR ME LONDON!"

Men nej, han ler lite blygt och tjejen som spelar trummor berättar något med låg röst att de håller på med ett nytt album. Och sedan kör de igång sin akustiska spelning och sjunger i stämmor och ljudet är lite halvkasst och jag ser inte en enda person som gör djävulstecknet.

Carro är lycklig i alla fall när vi går därifrån, de spelade inte hennes favoritlåt men de gjorde ett extranummer (hallå, det tar man väl för givet att de gör. men nej, tydligen inte om man är på spelning). Men nästa sommar. Då ska jag köpa konsertbiljetter och visa hur det går till på riktigt.

Slow Club

Royal Festival Hall (där till höger)

nöjd sambo

/becca

Lördag afton

Lördag afton spenderades på vår favoritklubb Soundtracks i Camden. Ända in på småtimmarna dansade vi runt som höga chimpanser till soundtrack från filmer som Pulp Fiction, Mamma Mia, Coyote Ugly och Djungelboken. Recept på en lyckad kväll: musik man kan dansa till och se ut som en idiot. Tillsammans med 50 andra glada idioter.

Det var förresten när vi kom hem som bloggkriget nedan utbröt. Ja, vi var lite glada i kepsen.