Konsert

I söndags släpade sambon med mig på spelning i Royal Festival Hall nere i South Bank. "Vi ska se SLOW CLUB!" gastade hon hela förmiddagen och jag var väl måttligt road med tanke på att våra musiksmaker skiljer sig en aning. Hemma hos oss är det alltid Carro som står i dj-båset om man säger så. Det är alltid akustiskt och nån som klinkar lite sorgset på ett piano och en tjej som sjunger med sin sprödaste röst om att dricka te och vara kär och när man sitter där och väntar på att något ska hända, typ ett gitarrsolo, nä då börjar de lalla runt som barnprogramsledare från 70-talet och skakar i marracas som ska låta som "regn". Och alla, alla, band hon lyssnar på heter något med "Bla-bla AND THE Bla-bla". Det är ju sjukt korkat. Som om det låter bättre. Led and the zeppelin. The Rolling and the stones. Iron and the maiden. Nej, tänkte la det.

I alla fall, vi begav oss ner mot South Bank, Carro uppklädd som om hon skulle få träffa kungafamiljen och jag, som i sista minuten bytte min Kurt Cobain t-shirt mot något som skulle accepteras bättre av folk som lyssnar på Snow Club (som jag på allvar trodde att de hette).

Och det säger jag er, att jag har stått i lera upp till knäna och lyssnat på band, hoppat upp och ner med knutna nävar i mitten av en stor kokande arena, besökt både Globen och Ullevi och en gång till och med stått och vrålat på en dansk åker men jag har aldrig varit på en konsert inne i något som såg ut som ett stort bibliotek, där scenen bestod av några hopsnickrade mattor och där publiken satt på golvet vid bandets fötter.

"Men Rebecca", som Carro vänligt men irriterat påminde mig, "detta är ingen konsert det är en spelning."

Som om spelning är världens jävla jippo du kan vara på liksom. Nej. Det ska jag tala om att det var det minsann inte. Inga rökmaskiner, inga uppblåsbara barbaradockor som färdades genom publikhavet (eller ja, de femtio personer som var där), ingen scen som roterade 360 grader och inte ens i balladerna var det någon som tände sin tändare och svängde den fram och tillbaka. Och då var typ varje låt en ballad.

Slow Club entrade scenen till publikens jubel och jag blev lite gladare. Man kanske kan få igång världens drag, tänkte jag och hoppas i smyg att Carro ska smittas av den glada konsertfeelingen och kasta av sig tröjan och vråla lite istället för att sitta där och le lyckligt och ta fina bilder av bandet. Sångaren, som inte har skinnbrallor utan en randig t-shirt och jeans ställer sig framför mikrofonen, och jag bara väntar på:

"We are SLOW CLUB and we are here to rock your asses! SCREAM FOR ME LONDON!"

Men nej, han ler lite blygt och tjejen som spelar trummor berättar något med låg röst att de håller på med ett nytt album. Och sedan kör de igång sin akustiska spelning och sjunger i stämmor och ljudet är lite halvkasst och jag ser inte en enda person som gör djävulstecknet.

Carro är lycklig i alla fall när vi går därifrån, de spelade inte hennes favoritlåt men de gjorde ett extranummer (hallå, det tar man väl för givet att de gör. men nej, tydligen inte om man är på spelning). Men nästa sommar. Då ska jag köpa konsertbiljetter och visa hur det går till på riktigt.

Slow Club

Royal Festival Hall (där till höger)

nöjd sambo

/becca