Jag drömde att tuben i London var kaos. Bakerloo line och Central line gick inte längre. Jag kunde inte ta mig någonstans.
Vaknade och kom på att det är inte mitt problem längre.
/becca
söndag 11 juli 2010
torsdag 8 juli 2010
Home Sweet Home
Trots att inga limosiner var inblandade var vår hemresa klart godkänd. Vi ägnade hela måndagen till städning och packning och delade in våra ägodelar i olika kategorier, skapade vårt egna klädesmästerskap där olika klädesplagg möttes i dueller och fick "förtjäna" sin plats i resväskan. Ingen har nog vägt så mycket för och nackdelar med sina plagg som vi. Vi hade 20 kilo (+ 10kg handbagage) att jobba med. Vi gav bort ca 10 kg kläder till välgörenhet, slängde saker uppskattandes till minst 5 kg, fyllde resväskorna till bristningsgränsen och resten klädde vi på oss. Resväskorna hamnade på klart godkända 19.2 respektive 19.3 kg (spontan applåd) och vi såg ut som om vi slukat varsin buffel. Eller försökt smuggla med Big Ben under vinterjackorna. Tjocka med andra ord.
Flygresan gick för en gångs skull snabbt och smidigt och när vi landat rusade vi ut ur planet och kysste läpparna blodiga på den svenska asfalten. Det var inget hejdundrande välkomnande vi fick, ingen röd matta som rullades ut eller orkester som spelade "The Boys Are Back In Town" men en glad Anders som väntade vid limousinen, förlåt, Forden.
Väl hemma i det Odqvistiska residentet kokades det genast bryggkaffe och lästes svenska dagsblad. Vi gjorde förvånade utrop åt att Ljungsarps gårdar ska visas upp i ny bok och att Unos Djur i Bredared serverade både hembakat bröd och våfflor.
Nu försöker vi vänja oss vid att bussarna är blå och inte röda, att man säger tack istället för please och att man kan gå från den ena änden av Borås till den andra på tjugo minuter jämfört med Oxford Street som tog trettio minuter att åka genom med buss. Vi irriterar oss på den svenska mentaliteten (ölförbud i parker och på kommunala badplatser, är ni helt dumma i huvudet eller?!), att det bara är 23 grader och inte 28 som i London, att Borås är så litet och att Björn Skifs toppar musiklistorna...
Men om ni skulle fråga hur det känns att vara hemma så svarar vi ur djupet av våra blågula hjärtan:
Så. Jävla. Skönt.
Flygresan gick för en gångs skull snabbt och smidigt och när vi landat rusade vi ut ur planet och kysste läpparna blodiga på den svenska asfalten. Det var inget hejdundrande välkomnande vi fick, ingen röd matta som rullades ut eller orkester som spelade "The Boys Are Back In Town" men en glad Anders som väntade vid limousinen, förlåt, Forden.
Väl hemma i det Odqvistiska residentet kokades det genast bryggkaffe och lästes svenska dagsblad. Vi gjorde förvånade utrop åt att Ljungsarps gårdar ska visas upp i ny bok och att Unos Djur i Bredared serverade både hembakat bröd och våfflor.
Nu försöker vi vänja oss vid att bussarna är blå och inte röda, att man säger tack istället för please och att man kan gå från den ena änden av Borås till den andra på tjugo minuter jämfört med Oxford Street som tog trettio minuter att åka genom med buss. Vi irriterar oss på den svenska mentaliteten (ölförbud i parker och på kommunala badplatser, är ni helt dumma i huvudet eller?!), att det bara är 23 grader och inte 28 som i London, att Borås är så litet och att Björn Skifs toppar musiklistorna...
Men om ni skulle fråga hur det känns att vara hemma så svarar vi ur djupet av våra blågula hjärtan:
Så. Jävla. Skönt.
söndag 4 juli 2010
Hemresa
Den Stora Dagen närmar sig. Den sjätte smäller det, om man säger så.
I mitt huvud ser vår hemresa ut lite så här.
Vi går och lägger oss klockan 21.00 efter en fantastisk middag bestående av något fint kött vars namn är omöjligt att uttala samt en efterrätt så sliskigt söt att vi föll in i sockerkoma bara av att titta på den. Alla områdets vanligtvis störiga barn är knäpptysta kvällen till ära och inte en enda fågeljävel får för sig att börja skrika som en full och arg Kalle Anka mitt i natten.
Kl 02.00 vaknar vi utsövda (och med perfekt hår). Vid dörren står våra väskor uppradade. Våra magiska möss har packat dem under natten. De har även rensat våra garderober på skräp och väskorna väger precis 19.9 kg. (Men är så lätta att dra att det känns som om mössen har packat bommull)
Kiko har fått för sig att han ska köra oss till Stansted. I sin limosine. Väl framme på flygplatsen kommer vi så där lagom i tid. Inte så att vi måste stressa men inte heller så vi måste sitta och vänta i en halv evighet. Till incheckningen är det ingen kö alls. Alla bussar och tåg till Stansted är inställda. Vilken tur att Kiko körde oss.
Eftersom vi är ensamma på flygplatsen har de anställda inga andra att ta hand om än oss. Medan vi väntar sippar jag på en paraplydrink och Rebecca får en fotmassage. Sedan hoppar vi på planet. Eller vad säger jag. Vi blir skjutsade ut till planet i en stegbil (en sån de alltid jagar flyg med i filmer) för att sedan ha en fantastisk flygresa hem. Visst är det konstigt att 2 timmar kan kännas som 5 minuter?
Väl framme på Säve välkomnas vi av 12 arabiska prinsar (dock lite oklart vilken funktion dessa prinsar fyller) och alla våra vänner. Nej men inte hade ni väl behövt att möta oss här, klockan 10 på förmiddagen? Och titta, där står ju Kent också! Som har åkt ändå från Malmö. Och skymtar jag inte...? Jo minsann. Är det inte Yasmine som kikar fram bakom folkmassan? Hon har åkt ändå från New Jersey bara för att säga hej! Och ge oss glass.
Ungefär så hade jag tänkt mig. Undra vad oddsen är för att det ska inträffa..
/c
I mitt huvud ser vår hemresa ut lite så här.
Vi går och lägger oss klockan 21.00 efter en fantastisk middag bestående av något fint kött vars namn är omöjligt att uttala samt en efterrätt så sliskigt söt att vi föll in i sockerkoma bara av att titta på den. Alla områdets vanligtvis störiga barn är knäpptysta kvällen till ära och inte en enda fågeljävel får för sig att börja skrika som en full och arg Kalle Anka mitt i natten.
Kl 02.00 vaknar vi utsövda (och med perfekt hår). Vid dörren står våra väskor uppradade. Våra magiska möss har packat dem under natten. De har även rensat våra garderober på skräp och väskorna väger precis 19.9 kg. (Men är så lätta att dra att det känns som om mössen har packat bommull)
Kiko har fått för sig att han ska köra oss till Stansted. I sin limosine. Väl framme på flygplatsen kommer vi så där lagom i tid. Inte så att vi måste stressa men inte heller så vi måste sitta och vänta i en halv evighet. Till incheckningen är det ingen kö alls. Alla bussar och tåg till Stansted är inställda. Vilken tur att Kiko körde oss.
Eftersom vi är ensamma på flygplatsen har de anställda inga andra att ta hand om än oss. Medan vi väntar sippar jag på en paraplydrink och Rebecca får en fotmassage. Sedan hoppar vi på planet. Eller vad säger jag. Vi blir skjutsade ut till planet i en stegbil (en sån de alltid jagar flyg med i filmer) för att sedan ha en fantastisk flygresa hem. Visst är det konstigt att 2 timmar kan kännas som 5 minuter?
Väl framme på Säve välkomnas vi av 12 arabiska prinsar (dock lite oklart vilken funktion dessa prinsar fyller) och alla våra vänner. Nej men inte hade ni väl behövt att möta oss här, klockan 10 på förmiddagen? Och titta, där står ju Kent också! Som har åkt ändå från Malmö. Och skymtar jag inte...? Jo minsann. Är det inte Yasmine som kikar fram bakom folkmassan? Hon har åkt ändå från New Jersey bara för att säga hej! Och ge oss glass.
Ungefär så hade jag tänkt mig. Undra vad oddsen är för att det ska inträffa..
/c
torsdag 1 juli 2010
Dagens citat?
På väg hem från Puben pratar jag och Becca om hur odrägliga vi kommer att vara att umgås med efter att ha bott ihop själva i ett halvår och jag sammanfattar hela vår vistelse i London med:
- "Oliiiidligt spännande...!"
Cirka två sekunder senare.
- "Vem var det som sa det förresten...?" undrar jag.
- "Peter Harryson", svara Rebecca. I "Så ska det låta..."
- "Oliiiidligt spännande...!"
Cirka två sekunder senare.
- "Vem var det som sa det förresten...?" undrar jag.
- "Peter Harryson", svara Rebecca. I "Så ska det låta..."
tisdag 29 juni 2010
Dagens citat
People are particularly stupid today. I can't talk to any more of them.
- Michel, Gilmore Girls
På torsdag är det min sista dag på jobbet. Om jag har fått mitt referensbrev innan dess är detta citat det perfekta avslutet på min Oasiskarriär.
/c
Dags att dra
Man vet att det är dags att åka hem när man börjar störa sig på precis allt.
Saker jag har stört mig på (hittills) idag:
- de överfyllda bussarna
- att Kiko är snäll
- ...och ordningsam
- att Manuel pratar engelska med italiensk brytning (typ som dem i Lady och Lufsen fast inte det minsta rolig)
- kunder som vill ha andra storlekar
- kunder i allmänhet
- folk i allmänhet
Den 6 juli rullar vi hemåt. Behöver jag ens nämna hur skönt det ska bli?
/c
Saker jag har stört mig på (hittills) idag:
- de överfyllda bussarna
- att Kiko är snäll
- ...och ordningsam
- att Manuel pratar engelska med italiensk brytning (typ som dem i Lady och Lufsen fast inte det minsta rolig)
- kunder som vill ha andra storlekar
- kunder i allmänhet
- folk i allmänhet
Den 6 juli rullar vi hemåt. Behöver jag ens nämna hur skönt det ska bli?
/c
söndag 27 juni 2010
Midsommarhelg
Vi hade äran att ha Systerskapet (alias Det lilla äcklet) och Elin på besök under helgen. Wopidoo!
Vi hade midsommarpicknick i Regent's Park
Färskpotatis, köttbullar, lax, gräddfil och gräslök fixades i den svenska butiken 
Och jordgubbar och vindruvor och lite rosévin
(med betoning på lite för de unga damerna! Som den ansvarstagande syster jag är såg jag naturligtvis till att avsluta flaskan själv)
Senare förflyttades picknicken till Primrose Hill och utsökt utsikt över London 
Vi strosade genom Soho
Gjorde ett besök på Candy Cakesi Covent Garden
Ja, en himlans fin helg var det.
En liten fråga bara
Jag sitter på vår väldigt oviktorianska balkong och äter kvällsmat. Pastagojs med bacon. För ovanlighetens skull. (Ätes bara 5 dagar i veckan här hemma)
När jag lagade denna festmåltid upptäckte jag en sak, på baconpaketet skyltades det väldigt stolt att baconet minsann var danskt.
Är danska grisar kända för attt vara godare än andra grisar? Det borde någon berätta för dem. Att även om de snart ska gå en säker död till mötes, så är de iallafall de godaste grisarna. Det skulle i alla fall pigga upp min dag om jag var gris.
Ps. Lägg förresten märkte till min ordvits i sista meningen! Är töntigt nöjd med den.
/c
När jag lagade denna festmåltid upptäckte jag en sak, på baconpaketet skyltades det väldigt stolt att baconet minsann var danskt.
Är danska grisar kända för attt vara godare än andra grisar? Det borde någon berätta för dem. Att även om de snart ska gå en säker död till mötes, så är de iallafall de godaste grisarna. Det skulle i alla fall pigga upp min dag om jag var gris.
Ps. Lägg förresten märkte till min ordvits i sista meningen! Är töntigt nöjd med den.
/c
Största möjliga tystnad
Det är tyst i London. England förlorade just mot Tyskland i fotbolls VM med 4-1. Jag ber en tyst bön för Fanny som jobbar på en tysk pub här i London. Må de tyska fotbollsgudarna vara med henne...
/c
/c
fredag 25 juni 2010
The end of an era
Jag såg i kommentatorsfältet nedan att Lollo tyckte att vi skulle fortsätta skriva bloggen när vi flyttar hem och låtsas att vi fortfarande bor i London. Jag förstår vad du menar kära du men jag har lite svårt att tro att någon faktiskt skulle gå på följande.
Idag har varit ännu en fantastisk dag i ...London. Jag och Beca vaknade tidigt av ...träden som vajade i vinden. Vi hoppade glada upp ur sängen och åt en enorm tallrik med ...fil. Första sidan av tidningen skvallrade om ...en traktor som blivit vandaliserad. Vi klädde på oss våra finaste klänningar och strosade ner till... St Sandwall's place, ett fantastiskt litet torg. Ni skulle se hur fint det är här! Och så vidare.
Jag vet inte med dig Lollo, men jag ger er läsare lite mer cred än så...
/c
Idag har varit ännu en fantastisk dag i ...London. Jag och Beca vaknade tidigt av ...träden som vajade i vinden. Vi hoppade glada upp ur sängen och åt en enorm tallrik med ...fil. Första sidan av tidningen skvallrade om ...en traktor som blivit vandaliserad. Vi klädde på oss våra finaste klänningar och strosade ner till... St Sandwall's place, ett fantastiskt litet torg. Ni skulle se hur fint det är här! Och så vidare.
Jag vet inte med dig Lollo, men jag ger er läsare lite mer cred än så...
/c
onsdag 23 juni 2010
Det känns lite som att julafton blivit inställt.
Alla ni glada midsommarfirare där ute.
När ni sitter där i solskenet med sill och färskpotatis på tallriken och nubben i ena handen och snapsvisehäftet i den andra och ser er omkring på alla vackra flickor som bär blomsterkransar i håret och ni smaskar på jordgubbstårta och sjunger om kattfot och kaprifol...
Ja. Då kan ni väl tänka på mig som jobbar morgon till midnatt på fredag för att dekorera om i skyltfönstret och prissänka nästan varje plagg i butiken med röd spritpenna som luktar babianrumpa bara för att åka hem mitt i natten, gå och lägga mig och vara på plats klockan nio igen för sommarreans första dag.
Nä men jag önskar väl en glad midsommar då.
P.S. Alla som skickar sms med önskan om glad midsommar eller ännu värre, MMSar en bild på jordgubbstårta, svenska flaggor och blomsterkransar kommer jag allvarligt överväga att säga upp bekantskapen med. Ja, det gäller dig också pappa.
/becca
När ni sitter där i solskenet med sill och färskpotatis på tallriken och nubben i ena handen och snapsvisehäftet i den andra och ser er omkring på alla vackra flickor som bär blomsterkransar i håret och ni smaskar på jordgubbstårta och sjunger om kattfot och kaprifol...
Ja. Då kan ni väl tänka på mig som jobbar morgon till midnatt på fredag för att dekorera om i skyltfönstret och prissänka nästan varje plagg i butiken med röd spritpenna som luktar babianrumpa bara för att åka hem mitt i natten, gå och lägga mig och vara på plats klockan nio igen för sommarreans första dag.
Nä men jag önskar väl en glad midsommar då.
P.S. Alla som skickar sms med önskan om glad midsommar eller ännu värre, MMSar en bild på jordgubbstårta, svenska flaggor och blomsterkransar kommer jag allvarligt överväga att säga upp bekantskapen med. Ja, det gäller dig också pappa.
/becca
Dagens upptäckt
Jag har precis förstått storheten av det svenska språket. Inte nog med att vi har det fantastiska ordet fika, vi har även det övermänskligt förtjusande ordet lagom.
- Hur mycket har du druckit?
- Lagom mycket.
- När kommer du hem?
- Lagom sent.
En helt ny värld har öppnat sig.
/c
- Hur mycket har du druckit?
- Lagom mycket.
- När kommer du hem?
- Lagom sent.
En helt ny värld har öppnat sig.
/c
tisdag 22 juni 2010
Konsert
I söndags släpade sambon med mig på spelning i Royal Festival Hall nere i South Bank. "Vi ska se SLOW CLUB!" gastade hon hela förmiddagen och jag var väl måttligt road med tanke på att våra musiksmaker skiljer sig en aning. Hemma hos oss är det alltid Carro som står i dj-båset om man säger så. Det är alltid akustiskt och nån som klinkar lite sorgset på ett piano och en tjej som sjunger med sin sprödaste röst om att dricka te och vara kär och när man sitter där och väntar på att något ska hända, typ ett gitarrsolo, nä då börjar de lalla runt som barnprogramsledare från 70-talet och skakar i marracas som ska låta som "regn". Och alla, alla, band hon lyssnar på heter något med "Bla-bla AND THE Bla-bla". Det är ju sjukt korkat. Som om det låter bättre. Led and the zeppelin. The Rolling and the stones. Iron and the maiden. Nej, tänkte la det.
I alla fall, vi begav oss ner mot South Bank, Carro uppklädd som om hon skulle få träffa kungafamiljen och jag, som i sista minuten bytte min Kurt Cobain t-shirt mot något som skulle accepteras bättre av folk som lyssnar på Snow Club (som jag på allvar trodde att de hette).
Och det säger jag er, att jag har stått i lera upp till knäna och lyssnat på band, hoppat upp och ner med knutna nävar i mitten av en stor kokande arena, besökt både Globen och Ullevi och en gång till och med stått och vrålat på en dansk åker men jag har aldrig varit på en konsert inne i något som såg ut som ett stort bibliotek, där scenen bestod av några hopsnickrade mattor och där publiken satt på golvet vid bandets fötter.
"Men Rebecca", som Carro vänligt men irriterat påminde mig, "detta är ingen konsert det är en spelning."
Som om spelning är världens jävla jippo du kan vara på liksom. Nej. Det ska jag tala om att det var det minsann inte. Inga rökmaskiner, inga uppblåsbara barbaradockor som färdades genom publikhavet (eller ja, de femtio personer som var där), ingen scen som roterade 360 grader och inte ens i balladerna var det någon som tände sin tändare och svängde den fram och tillbaka. Och då var typ varje låt en ballad.
Slow Club entrade scenen till publikens jubel och jag blev lite gladare. Man kanske kan få igång världens drag, tänkte jag och hoppas i smyg att Carro ska smittas av den glada konsertfeelingen och kasta av sig tröjan och vråla lite istället för att sitta där och le lyckligt och ta fina bilder av bandet. Sångaren, som inte har skinnbrallor utan en randig t-shirt och jeans ställer sig framför mikrofonen, och jag bara väntar på:
"We are SLOW CLUB and we are here to rock your asses! SCREAM FOR ME LONDON!"
Men nej, han ler lite blygt och tjejen som spelar trummor berättar något med låg röst att de håller på med ett nytt album. Och sedan kör de igång sin akustiska spelning och sjunger i stämmor och ljudet är lite halvkasst och jag ser inte en enda person som gör djävulstecknet.
Carro är lycklig i alla fall när vi går därifrån, de spelade inte hennes favoritlåt men de gjorde ett extranummer (hallå, det tar man väl för givet att de gör. men nej, tydligen inte om man är på spelning). Men nästa sommar. Då ska jag köpa konsertbiljetter och visa hur det går till på riktigt.
Slow Club
Royal Festival Hall (där till höger)
nöjd sambo
/becca
söndag 20 juni 2010
Lördag afton
Lördag afton spenderades på vår favoritklubb Soundtracks i Camden. Ända in på småtimmarna dansade vi runt som höga chimpanser till soundtrack från filmer som Pulp Fiction, Mamma Mia, Coyote Ugly och Djungelboken. Recept på en lyckad kväll: musik man kan dansa till och se ut som en idiot. Tillsammans med 50 andra glada idioter.
Det var förresten när vi kom hem som bloggkriget nedan utbröt. Ja, vi var lite glada i kepsen.
Det var förresten när vi kom hem som bloggkriget nedan utbröt. Ja, vi var lite glada i kepsen.
Bring it on
För att förtydliga det hela. Jag tog max tre tuggor av pastan. Som Becca hade snott av Kiko.
Så bring it on b.i.a.t.c.h. Bloggkriget har bara börjat. Din pastasåstjuv.
Så bring it on b.i.a.t.c.h. Bloggkriget har bara börjat. Din pastasåstjuv.
lördag 19 juni 2010
Sällskapssjuk
Då Sambon höll hus någonstans så onödigt som på jobbet, och ingen av mina andra vänner hade tid för mig, fick jag helt enkelt spendera min lediga dag med mig själv. Om jag ska vara ärlig var jag lagom peppad. Så jävla rolig är jag faktiskt inte.
Men jag bestämde mig ändå för att göra det bästa av situationen och började dagen med en rejäl och nyttig frukost för att stå mig hela dagen. Två nutella-mackor.
Som den feta flicka jag är inombords hade jag drömt om smågodis hela natten och jag bestämde mig därför för att börja dagen med ett besök i den svenska butiken.
- Är du på väg till svenska kyrkan för att kolla på bröllopet eller? undrade killen i kassan glatt.
- Eh. Nä. Jag var bara väldigt sugen på smågodis... svarade jag och kände mig som om jag blivit påkommen med att äta tårta direkt ur kylskåpet. Mitt i natten.
Jag lämnade butiken med ett lika krampaktigt tag om godispåsen som om den hade innehållt guld och strosade nöjt genom staden mot Soho. Jag hittade ett litet franskt café där jag slog mig ner och läste en bok med solen i ryggen. Dagen flöt sedan på med besök i diverse secondhand-butiker och en titt på fantastiska Vivienne Westwood - och Sonia Rykielskor i en butik där jag inte hade haft råd att handla ens om jag sålt Rebecca.
Nu är jag så sällskapssjuk att jag på fullaste allvar överväger att gå ner och snacka lite med Kikos moderskap. Som inte kan ett ord engelska. Det skulle kunna bli jävligt intressant.
Marylebone
Marylebone
Marylebone
Marylebone
Soho
Soho
Poste Mistress i Soho
café Maison Bertaux
Maison Bertaux
Mumsig bakelse
Kasst foto men fint café
Till och med toalettpappret var fint!
Men jag bestämde mig ändå för att göra det bästa av situationen och började dagen med en rejäl och nyttig frukost för att stå mig hela dagen. Två nutella-mackor.
Som den feta flicka jag är inombords hade jag drömt om smågodis hela natten och jag bestämde mig därför för att börja dagen med ett besök i den svenska butiken.
- Är du på väg till svenska kyrkan för att kolla på bröllopet eller? undrade killen i kassan glatt.
- Eh. Nä. Jag var bara väldigt sugen på smågodis... svarade jag och kände mig som om jag blivit påkommen med att äta tårta direkt ur kylskåpet. Mitt i natten.
Jag lämnade butiken med ett lika krampaktigt tag om godispåsen som om den hade innehållt guld och strosade nöjt genom staden mot Soho. Jag hittade ett litet franskt café där jag slog mig ner och läste en bok med solen i ryggen. Dagen flöt sedan på med besök i diverse secondhand-butiker och en titt på fantastiska Vivienne Westwood - och Sonia Rykielskor i en butik där jag inte hade haft råd att handla ens om jag sålt Rebecca.
Nu är jag så sällskapssjuk att jag på fullaste allvar överväger att gå ner och snacka lite med Kikos moderskap. Som inte kan ett ord engelska. Det skulle kunna bli jävligt intressant.
Dagens sällskap
Favoritstrumpbyxorna på!
Marylebone
Marylebone
Marylebone
Marylebone
Soho
Soho
Poste Mistress i Soho
café Maison Bertaux
Maison Bertaux
Mumsig bakelse
Kasst foto men fint café
Till och med toalettpappret var fint!
fredag 18 juni 2010
Somliga växer då aldrig upp
Jag brukar betrakta mig själv och Carolinè som ganska mogna och ansvarsfulla. Vi veckohandlar, betalar hyra och räkningar, jobbar fulltid och slänger oss ibland med vuxna uttryck som "på regelbunden basis" eller "sanitära faciliteter".
Men ibland går vi tillbaka några år i utvecklingen. En sådär tio-femton. Som när Kiko slavat vid spisen hela dagen för hans mamma är på besök och han vill ge henne det bästa huset har att erbjuda. Från hans skafferi då förstås.
Kiko: Jahaja, lite pasta med tomatsås till förrätt, varsågoda att
Vi: Men vi får efterrätt också, va? Blir det glass? Du har liksom lagt en sked här!
Kiko: Va? Jo, jo, visst det blir efterrätt...
Vi smaskar glatt i oss pastan med hans hemlagade tomatsås. Sedan plockar Gordon Ramsay himself fram ungsbakad fisk med grönsakskompott rykande färsk ur ugnen.
Kiko: Ja, jag hoppas ni tycker om fisk, det här är
Vi: FISK?! VA? Kan vi inte få pannkakor istället?
Kiko: Eh ja, mamma varsågod att ta
Carro: Bläää så mycket ben det är! *sitter och dissekerar fisken med äcklad min och med samma precision som i Naturkunskap B*
Becca: UUUh, Carro, har du sett fiskens bajslucka?! *lyfter på fiskens magsäck och inspekterar äcklad fiskens tarminnehåll*
Kiko: Nej men det där är ju grönsakskompotten. Vem vill ha efterrätt?
Han ställer fram fruktkaka med vaniljsås och genast utbryter ett mindre krig om den största biten. Hans mamma får biten med den största jordgubben, som hon inte vill ha och Kiko hinner inte komma längre än "Jaha, vem vill ha den stora jordgub" förrän våra ivriga armviftningar nästan knuffar honom av stolen. Till slut vinner Carolinè, i utbyte mot att jag får extra mycket vaniljsås.
I helgen ska vi härja och slåss om fönsterplatsen på bussen. På måndag är det veckohandling och hyra som gäller igen.
Men ibland går vi tillbaka några år i utvecklingen. En sådär tio-femton. Som när Kiko slavat vid spisen hela dagen för hans mamma är på besök och han vill ge henne det bästa huset har att erbjuda. Från hans skafferi då förstås.
Kiko: Jahaja, lite pasta med tomatsås till förrätt, varsågoda att
Vi: Men vi får efterrätt också, va? Blir det glass? Du har liksom lagt en sked här!
Kiko: Va? Jo, jo, visst det blir efterrätt...
Vi smaskar glatt i oss pastan med hans hemlagade tomatsås. Sedan plockar Gordon Ramsay himself fram ungsbakad fisk med grönsakskompott rykande färsk ur ugnen.
Kiko: Ja, jag hoppas ni tycker om fisk, det här är
Vi: FISK?! VA? Kan vi inte få pannkakor istället?
Kiko: Eh ja, mamma varsågod att ta
Carro: Bläää så mycket ben det är! *sitter och dissekerar fisken med äcklad min och med samma precision som i Naturkunskap B*
Becca: UUUh, Carro, har du sett fiskens bajslucka?! *lyfter på fiskens magsäck och inspekterar äcklad fiskens tarminnehåll*
Kiko: Nej men det där är ju grönsakskompotten. Vem vill ha efterrätt?
Han ställer fram fruktkaka med vaniljsås och genast utbryter ett mindre krig om den största biten. Hans mamma får biten med den största jordgubben, som hon inte vill ha och Kiko hinner inte komma längre än "Jaha, vem vill ha den stora jordgub" förrän våra ivriga armviftningar nästan knuffar honom av stolen. Till slut vinner Carolinè, i utbyte mot att jag får extra mycket vaniljsås.
I helgen ska vi härja och slåss om fönsterplatsen på bussen. På måndag är det veckohandling och hyra som gäller igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
