Jag brukar betrakta mig själv och Carolinè som ganska mogna och ansvarsfulla. Vi veckohandlar, betalar hyra och räkningar, jobbar fulltid och slänger oss ibland med vuxna uttryck som "på regelbunden basis" eller "sanitära faciliteter".
Men ibland går vi tillbaka några år i utvecklingen. En sådär tio-femton. Som när Kiko slavat vid spisen hela dagen för hans mamma är på besök och han vill ge henne det bästa huset har att erbjuda. Från hans skafferi då förstås.
Kiko: Jahaja, lite pasta med tomatsås till förrätt, varsågoda att
Vi: Men vi får efterrätt också, va? Blir det glass? Du har liksom lagt en sked här!
Kiko: Va? Jo, jo, visst det blir efterrätt...
Vi smaskar glatt i oss pastan med hans hemlagade tomatsås. Sedan plockar Gordon Ramsay himself fram ungsbakad fisk med grönsakskompott rykande färsk ur ugnen.
Kiko: Ja, jag hoppas ni tycker om fisk, det här är
Vi: FISK?! VA? Kan vi inte få pannkakor istället?
Kiko: Eh ja, mamma varsågod att ta
Carro: Bläää så mycket ben det är! *sitter och dissekerar fisken med äcklad min och med samma precision som i Naturkunskap B*
Becca: UUUh, Carro, har du sett fiskens bajslucka?! *lyfter på fiskens magsäck och inspekterar äcklad fiskens tarminnehåll*
Kiko: Nej men det där är ju grönsakskompotten. Vem vill ha efterrätt?
Han ställer fram fruktkaka med vaniljsås och genast utbryter ett mindre krig om den största biten. Hans mamma får biten med den största jordgubben, som hon inte vill ha och Kiko hinner inte komma längre än "Jaha, vem vill ha den stora jordgub" förrän våra ivriga armviftningar nästan knuffar honom av stolen. Till slut vinner Carolinè, i utbyte mot att jag får extra mycket vaniljsås.
I helgen ska vi härja och slåss om fönsterplatsen på bussen. På måndag är det veckohandling och hyra som gäller igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar