Fel tid, fel plats, fel nationalitet.

Idag, efter att jag intagit min lunch i solen i Cavendish Sqaure Park (en liten mysig oas bakom varuhuset John Lewis) slog jag mig fram bland shoppingkassarna på Oxford Street för att ta mig tillbaka till jobbet. Det var då jag fick syn på honom. En liten, rödlätt gubbe. Iklädd basker och rutig tweedkavaj ledde han en rödmålad cykel uppför Oxford Street. Han pustade och stånkade i värmen och stannade till för att mumla "Oh, dear" och torkade svetten ur pannan med en näsduk, käckt förvarad i bröstfickan på kavajen.

Det slog mig att det här är en riktig engelsman. En man lika engelsk som de röda telefonkioskerna och tvåvåningsbussarna. En man som varje dag under sina dryga sjuttio år druckit sitt afternoon tea och ätit sina scones på samma klockslag. En man som kan recitera Shakespeare och namnge alla Henrik den åttondes fruar. En man som tycker Monthy Pyton är höjden av humor och titt som tätt besöker lokalpuben för att titta på fotboll. En man som äter söndagsstek med ångkokta grönsaker i sitt hem som har heltäckningsmatta i alla rum.

Han ledde sin cykel genom folkmassorna på gatan. Han passerade folk i truckerkepsar, folk i burka, folk med heltäckande klädsel och folk med nästan inga kläder alls. Alla skrek och skrattade på alltifrån armeniska till baskiska. Jag hörde svenska, spanska, franska och "Hare Krishna!" från hinduerna som alltid springer runt i sina orangea klädnader och mässar. Vid ett turiststånd, där en pakistanier sålde I Love London t-shirts till en grupp tyskor, fick den lille engelsmannen nog. Med ett stadigt tag om sin cykel vrålade han ut "There are no Englishmen left in this country!"

Också tittade han uppfordrande på mig, som om han ville ha medhåll.
Hade jag sagt att jag var svensk hade jag antagligen fått ett cykelstyre i huvudet så jag valde att nicka mot honom och mumla "you're absolutely right" och skynda mig därifrån ifall han skulle brista ut i "God Save The Queen" och tvinga mig att sjunga med...