Kareokekväll

Jag har ganska kort stubin. Eller nja. Jag tror att just själva stubin-fenomenet glömdes bort när jag bildades. Jag är ganska övertygad om att jag föddes utan stubin alls. Det faktum att Rebecca har stått ut med att bo i samma rum som mig i över 4 månader är ett smärre mirakel.

Igår inträffade ett praktexempel på något som jag varken har tålamod eller stubin att klara av. Grannarna hade kareokekväll. Genom väggarna ekade den ena 80-tals klassikern efter den andra och glada skrålande röster nådde mina stackars öron. Kent hade turen att skypea med mig just då och fick privilegiet att höra mig gnälla som en överhettad 80-åring som just sett en tonåring spotta på gatan.
- Och nu mördar de Man in the mirror också! ÅÅH! gnällde jag för min tålmodige pojkvän. Jag uppdaterade till och med min facebook-status till: Grannarna har kareokekväll. Mina trumhinnor håller på att få en allergisk reaktion. För att sammanfatta det hela, jag var skitförbannad.

Tillslut sänktes musiken och jag pustade ut. Rebecca klev in genom dörren och jag börjar (charmig som jag är) gnälla direkt.
- Hörde du grannarna?!
- Nä? Vadå?
- Har du inte hört?! De har ju kareokekväll! De har precis totalmassakrerat Michael Jackson! Det var helt förfärligt!
- Nä det var ju jag...

Jag vet inte vad som är värst, att Rebecca har ägnat cirkus en halvtimma till att skråla 80-tals klassiker så högt att hela kvarteret kommer börja samla in namnunderskrifter för att skicka hem henne till Sverige, att jag trodde att Rebecca var en hop med sunkiga förfriskade 40-plus män och deras rökande sönderblonderade fruar eller att vi fortfarande faktiskt klarar av att bo ihop...