Efter en natt fylld av snörvlande och hostande kravlade jag mig ur sängen likt en stenad blåval. Min näsa rann och min röst verkade tillhöra en kedjerökande 70åring. Jag var förkyld. Väldigt förkyld.
Trots att min första instinkt var att genast dyka tillbaka ner bland våra otvättade lakan och bunkra upp med en årsförbrukning av choklad, tog jag mig samman och gjorde någonting så vuxet som gick till jobbet. Redan på bussen dit förstod jag förståss att detta var en idiot-idé och att ingenting gott någonsin skulle komma ur detta vansinnespåhitt.
Klockan 12.00 kom jag till jobbet. Klockan 13.54 kastade jag in handuken. Trodde jag.
Enligt min ringa mening borde jag blivit välkomnad med både glass och minst en rolig hatt av min chef bara för att uppmärksamma mitt tappra försök. Men nej nej. Icke detta. Jag blev med ett stort leende (från min chefs sida) nekad att sluta tidigare och fick i samma andetag ett 8-pack ibuprofen tryckt i näven. Eh, tack?
Fem timmar och sex ibuprofen senare frågade min chef om jag ville gå hem.
Jag motstod min instinkt att slå något hårt och tungt i huvudet på henne och tackade mycket väluppfostrat JA till denna förfrågan. Snällt att du frågade.
Klockan sju imorgonbitti skall jag höra av mig till jobbet och berätta om jag kommer eller inte. Någon som har ett förslag till ett mer finstilt: "I HELVETE HELLER" ?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Stackars dig, ligg nu kvar i sängen och ta det lugnt, o krya på dig, kram mamma
SvaraRadera