Efter att ha lokaliserat första bästa telefonbutik klev vi försiktigt in genom dörren likt två förvirrade pensionärer. Med tanke på vårt tveksamma kroppsspråk, våra flackande blickar och allmäna utstrålning av icke hemmahörande var jag förvånad över att vi inte blev nerbrottade av ett butiksbiträde i ett försök att pracka på oss något "jättebra" abonnemang där man betalar typ noll kronor i månaden (plus 1000 pund varannat kvartal). En blodhund hade kunnat lukta sig till vår rädsla.
Tankarna snurrade i huvudet. Skulle butiksbiträdet försöka lura på oss den lite dyra, den ganska dyra, den väldans dyra eller den motbjudande kräkframkallande dyra mobilen..? Men då plötsligt, som ett skänk från ovan ser vi den. Längst ner i hörnet av väggen hänger den och samlar damm. Den obetydliga, lite sorgsna mobilen som inte gör någon förnär. Den för 9 pund. Vi var frälsta.
Vi får våra mobiler. Vi får våra simkort. Allt verkar ha löst sig. Vi har klarat det. Vi har lyckats. Lyckan varar tills jag öppnar käften.
- Men, vi har ju ingen laddare som passar!
Becca: Men Carro, det får man väl med på köpet?
Vänder sig till butiksbiträdet; We get a charger, right?
Butiksbiträdet tittar på oss med stora ögon men svarar artigt ja. Efter några sekunder pekar han på lådan och tillägger: THE MOBILEPHONE IS IN THE BOX!!
Idiotförklarade lämnar vi butiken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar