Kulturtant nästa

Igår var jag kulturell. Det händer ungefär en gång i halvåret. Max.

Jag mötte upp en vän (inte Becca, henne refererar jag till som Sambon) för att göra någonting så vuxet som att gå på museum. Hon hade naturligtvis valt vilket. Hade vi bott dörr i dörr med British Museum hade jag inte vetat om det.

Cirkus 15.30 klev vi in genom portarna till The National Gallery. Jag fick intrycket av att arkitekten till byggnaden i brist på fantasi körde på temat "stort". Byggnaden var enorm med kolossala trappor som ledde upp till gigantiska dörrar, allt detta lokaliserat på ett enormt torg (som senare visade sig vara Trafalgar Square, men vad sjutton man kan ju inte veta allt) Vi vandrade genom pampiga salar fyllda med tavlor större än en medelsvensk. De flesta föreställde halvfult överklassfolk från 1600-talet eller mörka landskap med en död kille i ena hörnet. Det är lite här det brister för mig. Själva konsten.

Jag stod bredvid en brittisk tant framför en tavla föreställande ett mörkt landskap med en kille som dödas av en orm (på den brittiska landsbygden - troligt!) och den brittiska tanten utbrister:
- "Oh! It is so beautiful!"
Jag stirrar på tanten och sedan på tavlan. Tillbaka på tanten och sedan åter på tavlan. Tittar vi på samma bild? Jag gör verkligen mitt yttersta för att uppskatta den där döda killen i hörnet, men jag ser det bara inte. Jag ser det mörka landskapet. Konstaterar att det är just ett mörkt landskap. Jag bestämmer mig för om jag gillar tavlan eller inte. (90% av tavlorna fick ett vänligt men bestämt nej tack) Sen vill jag gå vidare.

Det visade sig förresten senare att min väns farmor och farfar samlade på konst och hon har fått ärva en tavla. Jag undrar om hon någonsin vill gå på museum med mig igen. Det hade inte jag velat.

/Kulturtanten Carro