För er som inte har bott med Carro så kan jag tala om att hon gnäller. Och ganska mycket också. Gnäller på vädret. På bussen som är sen. På Tescos överpriser på choklad. På sin chef. Listan kan göras lång.
Därför är det väl inte så konstigt att när jag hör ett långsamt, ylande, gnälligt läte på snabbköpet, så antar jag att det är min kära sambo som hittat något nytt att klaga över? Och inte en kissnödig, gnällande flicka på fyra år som går efter sin mamma?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar