Det är tur att man är charmig. Eller nåt.

Igår satt jag, i nypressad kavaj, mittemot en store manager på Kew (klädkedja med målgruppen 30-40åringar, med kläder som är designade för att vara elegant but functional). Hon granskade noggrannt mitt CV, måttligt imponerad av mina två år som hamburgarvändare. Frågorna och svaren som följde lät ungefär såhär:
"Så, du är tjejen som kan en miljon språk?"
"Öh, nej... Typ svenska. Och engelska. Lite spanska."
"Var upplever du att får bra service?"
"Öh... på puben?"
"Varför har du kommit till London?"
"...Starbucks?"
"Vart brukar du köpa dina kläder?"
"Second hand" (Managern snörper på munnen och rättar till sin kashmirkofta).

Vi skakade hand och hon "loooovade att ringa om några dagar, stick härifrån nu, ajöss med dig".

40 minuter senare ringer min mobil. Det är managern. Med glad röst erbjuder hon mig en heltidstjänst som Sales Adviser på Kew med motiveringen: "Jag tyckte verkligen om dig. Du talade så bra om kundkontakt och vikten av bra service. Jag skulle gärna vilja ha med dig i mitt team. Kan du börja imorgon?"

Det kändes precis som när man blev vald först på gympan.